När ambulansen brinner lyssnar Filippa Reinfeldt
Om barnmorskorna och sjuksköterskorna tog till gatorna och satte eld på en ambulans skulle det vara fel, men jag skulle förstå varför de gjorde det.
Vissa skulle fixera sig vid enbart skadegörelsen. Men de skulle nog ändå se att ambulansen brann för att vårdpersonalen inte orkar mer. Att de är utarbetade, underbetalda och in i märgen trötta på att makten inte lyssnar på dem.
Många skulle få upp ögonen för att Sjuksköterskeupproret med parollen ”inte under 24 000” pågått i snart tre år och att Barnmorskeupproret pågått sedan i vintras. Barnmorskorna anser att de inte längre kan garantera en trygg och säker vård för alla kvinnor som behöver dem. Barnmorskorna hinner inte gå på toaletten, de hinner inte äta lunch.
Ansvariga politiker, som
i dag undviker att prata med våra bästa vänner, skulle tvingas förklara varför deras samhällsnödvändiga arbete inte värderas högt nog.
Den brinnande ambulansen skulle fungera som en symbolhandling. Ungefär som när Gudrun Schyman (FI) brände upp 100 000 kronor i Almedalen, något jag fann stötande – elda upp pengar! – men som satte ljus på orättvisa löneskillnader mellan män och kvinnor.
Den brinnande ambulansen skulle ge vårdpersonalen mer uppmärksamhet på en dag än de kraftlösa verbala upproren någonsin gett. Sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) skulle inte kunna gömma sig längre.
Men.
Dessvärre skulle massa läkare följa efter och förstöra. Uppror följs alltid av en svans punschiga vandaler som passar på att slå ihjäl tristessen.
Uttråkade ortopeder som tänder eld på bilar och överhettat kastar sten på oskyldiga hjältar i brandhjälm skulle få många att glömma vad barnmorskorna och sjuksköterskorna ville prata om.
I stället för en debatt med socialminister Göran Hägglund (KD) om villkoren inom vården skulle det bli en debatt med justitieminister Beatrice Ask (M) om lag och ordning på gatorna. Hårdare straff för vandalläkare och huligansyrror i vita dräkter!
Uppror som går från ord till handling är svåra att begränsa, de drabbar vanligtvis oskyldiga. Det är som en hund som blir slagen av sin ägare. Hunden biter inte ägaren utan ett barn. Då vill många sparka hunden, men det är inte hundens fel. Det är hundägarens fel.
Världens historia är kantad av revolutioner, små och stora, nyttiga och katastrofala, som uppstått för att makten förtryckt människor.
Och alltid har den välmående överheten på sidlinjen tyckt att man borde ta en kopp kaffe och sjunga ”We shall overcome” och ”Kumbaya” i stället för att bråka.
De förtryckta ska – ajabaja! – inte ens använda bildspråk som ”svarta knutna nävar och formuleringar som ’En enad förort kan aldrig besegras’” (Hanne Kjöller om Husby, DN 4/6). Usch! Nä, låt oss lägga även politiken åt sidan, låt oss ta en kaffetår och prata lite neutralt bara. Trots att ingen vill höra på. Trots att ingen lyssnar.
Politiker måste lyssna. Innan det är för sent. Det är bara så man kan hindra uppror. Den styrande klassen måste bry sig och agera innan en sönderstressad barnmorska pressas över gränsen och en oskyldig ambulans brinner.