Sluta strunta i kvinnojourerna
Våld mot kvinnor har ökat under pandemin
Var tredje vecka dödas en kvinna i Sverige av en pojkvän, make, ett ex eller närstående.
Det utbredda våldet mot kvinnor är det mest extrema måttet på hur ojämställt vårt samhälle ännu är 2021.
För Sara Paulsdotter Hellberg, verksamhetschef på Kvinnojouren Öresund och Ungdomsjouren Öresund i Malmö, är våldet inga anonyma siffror.
Det är verkligheten hon ser varje dag. Utmaningarna för att fånga upp de som behöver hjälp är enorma och har blivit ännu svårare under coronapandemin.
– När corona kom blev det plötsligt jättetyst, oroväckande, när vi förstod att kvinnorna blev isolerade med sina förövare. Vi tänkte att fler skulle ringa, men förstod snart att de inte vågade, säger hon till Aftonbladets ledarsida.
Som största kvinnojour i Malmö har de sedan starten 2004 kunnat nå ett stort antal kvinnor i behov av hjälp. Vissa har sökt sig till jouren för stödsamtal på olika språk på den öppna mottagningen. Andra har fått hjälp att fly från sin förövare för att bo på ett av jourens hemliga, skyddade boenden.
Corona förändrade läget
Med pandemin fick verksamheten ställas om. När samtalen slutade komma behövde de hitta nya vägar.
– Med Unizons hjälp startade vi upp en kvinnochatt. Men snart insåg vi att kvinnorna inte hittade eller vågade sig dit, säger Sara Paulsdotter Hellberg.
Den öppna verksamheten utökades när behoven ökade. Jämfört med samma månad året innan ökade besöken i november 2020 med 618 procent. Att våldet förändrades blev tydligt.
– Våldet som tjejerna och kvinnorna upplever har ökat under pandemin. Grövre och mer mångfacetterat. Många utsätts för en kombination av psykiskt, fysiskt och sexuellt våld.
En annan tendens som kvinnojouren märkt av är att osäkerheten ökat bland de som hör av sig. Särskilt de yngre tjejerna är mer osäkra på om det de tvingas utstå verkligen är våld.
Generellt är trösklarna högre för att söka hjälp nu under pandemin.
Utmaningarna har länge varit stora för landets kvinno- och tjejjourer. Det finns ingen garanterad finansiering, ingen säker existens. Mycket är byggt på ideella krafter.
Kanske börjar samhället verkligen skydda kvinnor och barn från våld om konsekvenserna av brotten tas på tillräckligt allvar?
Och det säger sig självt att det borde finnas bättre sätt att komma åt detta stora samhällsproblem.
– Vi vet aldrig från ett år till ett annat om vi kan finnas kvar. Jag kan inte erbjuda min personal trygga anställningar. Vi måste lägga mycket tid på att söka pengar, säger Sara Paulsdotter Hellberg.
Fler och fler kommuner väljer nu att upphandla verksamhet i stället för att samarbeta med de väletablerade, erfarna kvinnojourerna.
Detta gör att jourerna måste lägga tid på att konkurrera med privata aktörer som enligt Sara Paulsdotter Hellberg inte bara pressar priserna utan också kan sakna den breda kompetens som kvinnojourerna har.
Att samhället inte satsar mer helhjärtat på att förebygga det omfattande våldet mot tjejer och kvinnor är svårt att förstå. Att inte mer görs för att hjälpa de kvinnor och barn som riskerar livet i sina egna hem.
Det kan inte skyllas på resurser. Det handlar faktiskt bara om prioriteringar.
Ge jourerna mer resurser
Och det finns förslag. Carin Götblad, regeringens tidigare nationella samordnare mot våld i nära relationer, föreslog nyligen i Sydsvenskan att varje kvinnomord ska behandlas som den katastrof det är. Att en haverikommission inrättas varje gång en tjej eller kvinna mördas. Och det låter ju vettigt.
Kanske börjar samhället verkligen skydda kvinnor och barn från våld om konsekvenserna av brotten tas på tillräckligt allvar?
Varför inte ge de lokala tjej- och kvinnojourerna det de behöver.
Sara Paulsdotter Hellberg ser ett sådant scenario som nästan overkligt.
– Tänk om vi hade haft en fast finansiering. Om vi hade kunnat planera verksamheten, kunna anställa mer personal för att hjälpa. Jobba mer förebyggande. Vi hade kunnat spara samhället många kronor.
Så är det. Det går att stoppa våldet, bara vi vill.