Fastlimmade aktivister räddar bara sig själva
De känner sig nog fina och duktiga i dagens rättegång
I slutet av augusti stoppade en grupp klimataktivister bland annat en ambulans i Solna utanför Stockholm. Genom att limma fast sig på E4 tänkte gruppen "Återställ våtmarker" sätta stopp för klimatförändringarna.
I dag var det dags för rättegång. Och samtidigt som Solna tingsrätt samlades satt åter aktivister från Återställ våtmarker fastlimmade på en motorväg, den här gången söder om Stockholm. Än så länge rapporteras inte om några stoppade sjuktransporter, bara kaos i busstrafiken och tusentals stressade pendlare som fick veckans sista arbetsdag förstörd.
Aktionen skulle tydligen vara ett stöd för de åtalade kamraterna.
Vi som varit med känner igen mönstret. Med tiden brukar extremistiska sekter få ägna mer och mer av sin energi åt att stötta den egna rörelsens förgrundsfigurer. Och mindre åt den kamp de påstod sig föra från början.
Det uppenbara har redan sagts massor av gånger. Aktioner som den i Solna eller dagens repris på Södertörn motverkar sitt syfte. Att reta upp människor genom att sabotera deras vardag leder inte till ett bättre klimat. Det betyder bara att det blir svårare att nå fram med de fakta som säger att vi faktiskt måste förändra vårt samhälle, och att det kommer att innebära att vardagen ser annorlunda ut.
Här handlar det om något mycket viktigare. Att själv känna sig riktigt fin och rättfärdig.
Jag misstänker att just det argumentet inte riktigt biter. Jag tror nämligen inte att aktivisterna i Återställ våtmarker bryr sig så mycket om vilka effekter deras påhitt får för klimatet. Här handlar det om något mycket viktigare. Att själv känna sig riktigt fin och rättfärdig.
Med en term lånad från den religiösa världen skulle vi kunna prata om klimatpietism, alltså en kombination av bokstavstro och ett fromt personligt liv.
Den egna renheten blir själva vägen till frälsning.
Det finns förstås en hake. Varje sann rättfärdig behöver en syndare för att den egna fromheten verkligen ska märkas.
Vad vore meningen med att anstränga sig och vara utvald om alla är på väg mot evigt liv?
Jag tycker att en del av miljörörelsen, inte bara stollar som limmar fast sig på vägen, resonerar likadant.
Det spelar liksom ingen roll om stålindustrin kan förändras så att 10 procent av koldioxidutsläppen försvinner. Min egen elcykel är viktigare, för det är ju jag som cyklar. Och det spelar ingen roll om bostäderna i miljonprogrammet kan byggas om för att använda energin bättre, så länge jag själv kan sätta upp solpaneler på villataket.
Helt ärligt, flygskam kommer inte att rädda planeten. Och inte fastlimmade aktivister på motorvägar heller. Ska vi rädda jorden får vi nog börja titta på vad som betyder något, inte vad som göder vårt klimatego.