Ekonomisk demokrati – åter en aktuell fråga
Löntagarnas pengar går till kortsiktig spekulation
10 februari 2008. Det har snart gått 37 år sedan Metall i en motion till LO-kongressen väckte frågan om löntagarfonder. Det avgörande steget mot demokrati – också på det ekonomiska området – skulle tas genom att löntagarna tillsammans byggde upp ett ägande genom fonder.
Fortsättningen på historien känner vi. Löntagarfonderna mobiliserade som ingen annan fråga den svenska borgerligheten, och skapade ett slags högeraktivism inte olik det motstånd som ackompanjerade demokratins genombrott. Förvirrade direktörer upptäckte tjusningen med demonstrationståg och Svenskt Näringslivs föregångare, Svenska Arbetsgivarföreningen, drog runt i landet med en mekanisk direktörsdocka, fabrikör Johansson. Jag minns föreställningen från ett öde Laxå.
Löntagarfonderna bidrog kanske mer än någon annan fråga till att bryta den socialdemokratiska makten över den politiska dagordningen i Sverige. Och de fonder som så småningom ändå fungerade under åren 1984 till 1992 motsvarade knappast de förväntningar de väckt under 1970-talet.
Löntagare har förlorat makt
Sedan dess har frågan om ekonomisk demokrati i stort sett varit politiskt död. Det gäller däremot inte det kollektiva ägandet. Svenska löntagare har knappast någonsin haft ett större ägarinflytande över svenskt näringsliv, i alla fall till namnet.
Pensionssystemet, försäkringsväsendet och det privata sparandet i aktiefonder står i dag för en stor del av det kapital näringslivet arbetar med. Frågan är, innebär det också att löntagarnas intressen tas tillvara?
I veckan kunde den tyska lastbilstillverkaren MAN:s svenske chef Håkan Samuelsson inte bara rapportera en rekordvinst. Han kunde dessutom berätta att företaget lyckats komma över fler aktier i den svenska konkurrenten Scania, vars bokslut också överträffat förväntningarna. Enligt Samuelsson äger MAN nu 17 procent av de röststarka A-aktierna i Södertäljeföretaget.
Säljare är, visar det sig, bland annat AMF-pension. Företaget förvaltade den sista juni den ofattbara summan 284 miljarder kronor, och uppdragsgivare är 3,6 miljoner svenska löntagare. Ägandet delas lika mellan Svenskt Näringsliv och LO, och i styrelsen finns bland andra Svenskt Näringslivs Urban Bäckström och LO:s Wanja Lundby-Wedin.
Affären med MAN är allt annat än oskyldig. Det tyska företaget har under lång tid verkat för en sammanslagning med den svenska lastbilstillverkaren, som brukar hållas fram som ett av landets mest välskötta verkstadsföretag. Turerna mellan de båda huvudpersonerna, Scanias Leif Östling och MAN:s Håkan Samuelsson har ibland mest påmint om en dokusåpa.
Spaltmeter har ägnats åt att försöka tolka huvudägarnas – Volkswagen med ägarintressen i både Scania och MAN och svenska Investors – avsikter.
Det är bara ett år sedan ett bud från MAN avvisades av Scanias styrelse och ägare. Den gången räknade verkstadsklubben på Scania med att en sammanslagning skulle ha kostat omkring 300 jobb. Dessutom kunde det inneburit att tyska avtal om anställningsgarantier påverkat sysselsättningen i Södertälje.
Det senaste aktieköpet ger MAN formell rätt att kräva en plats i Scanias styrelse, något både Investor och Volkswagen än så länge motsatt sig.
”Det skulle vara oklokt”, sa Volkswagens vd Martin Winterkorn nyligen.
Ett uttryck för den delikata maktbalans som både Scanias och Södertäljes framtid nu vilar på.
AMF-pension, Swedbanks Robur och andra svenska fonder som också sålt sina aktier, har nu ändrat på den balansen. När planerna på en sammanslagning mellan Scania och till exempel MAN nästa gång kommer på dagordningen råder nya maktförhållanden.
”Horribelt! Här används löntagarnas pengar för att förstöra stabila svenska företag”, säger IF Metalls ordförande Stefan Löfven till tidningen Dagens Arbete.
Nu smiter ägarna
Han har tagit upp frågan med LO, vars ledning alltså sitter i AMF-pensions styrelse. LO:s avtalssekreterarare Erland Olauson, som sitter i AMF:s styrelse, är kritisk mot hur bolaget hanterat frågan:
”Det här borde vi ha informerats om.”
Och kanske sätter just han fingret på problemet. Frågan om hur svenska löntagares besparingar långsiktigt ska kunna användas för att trygga framtidens jobb, och därmed indirekt också framtidens pensioner är inte en styrelsefråga. Frågan om makten över ekonomin är på många sätt ingen fråga alls.
Därför behöver styrelsen i AMF-pension inte ens ta ställning till en försäljning som påverkar majoritetsförhållandet i ett av Sveriges viktigaste, och mest omstridda, företag.
Löfvens företrädare, Göran Johnsson, ställde för snart tre år sedan krav på att AP-fonderna skulle få ett mer aktivt ägaransvar. Han såg det som en motvikt till kortsiktig spekulation.
”Förr tyckte vi säkert att ägare utövade för mycket makt i företagen. I dag tycker vi tvärtom, att de smiter”, sa Johnsson när jag då pratade med honom.
Nu är frågan om AMF-pension valt att smita.
”Kvartalskapitalism”, säger Johnsson nu till Dagens Arbete.
Det har gått 37 år sedan Metall reste kravet på löntagarfonder, och den sista maj har LO åter kongress.
Kanske är tiden äntligen mogen för att åter väcka frågan om ekonomisk demokrati?