”Vi kunde lika gärna gått till kvacksalvare”
Bodil Fossenius hade cancer i tjocktarmen, ryggraden, binjurarna och vänster lunga. Levern var totalt förstörd av ett tjugotal tumörer.
Bodil blev 54 år. Hon dog 21 mars förra året, hemma i sin make Torbens famn. Dagen före skickades hon hem från vårdcentralen i Anderslöv med antidepressiv medicin, efter att ha fått frågor om hon tänkte ta sitt liv. Andra läkare hade sagt att Bodil bara led av ischias.
”Det känns som att vi lika gärna kunde ha gått till kvacksalvare”, säger Torben Fossenius till Aftonbladet.
Halina Whitman är döende i cancer i lungor och skelett. I början av december förra året sökte hon vård hos Solna akutmottagning. Läkarna ställde först diagnoserna ischias, diskbråck, gallsten, njursten, tarmbesvär och psykisk sjukdom.
”Läkarna trodde att jag inbillade mig. Jag bad flera gånger under sjukdomstiden om att få bli röntgad. Men de lyssnade aldrig”, säger hon till Aftonbladet.
Halina och hennes man Gert har anmält bemötandet till ansvarsnämnden vid Karolinska sjukhuset. Per Lindmarker, verksamhetschef vid akutkliniken i Solna, ska se till att fallet utreds.
”Att det finns ett missnöje har jag förståelse för”, säger han till Aftonbladet. ”Det är beklagligt om de inte känner sig rätt bemötta.”
Som om Halina Whitman bara ”känner sig” illa bemött. Som om hon faktiskt inte har blivit det.
Bodil Fossenius och Halina Whitmans öden är den yttersta konsekvensen av en svensk sjukvård som inte tar kvinnors sjukdomar på samma allvar som mäns. Kvinnor ska vara unga, vackra och friska. Deras smärtor slarvas alldeles för ofta bort som psykiska problem: ”Det där du känner, det är nog bara inbillningssjuka. Här, ta lite lyckopiller.”
Ännu är vården och socialtjänsten inte jämställd, meddelade Socialstyrelsen föga överraskande i våras. Arbetet går framåt, men ”fortfarande finns det skillnader i hur män och kvinnor tas som hand”.
Kvinnor får vänta längre än män på gråstarrs- och hjärtoperationer. Kvinnor är mindre nöjda med strokevården och behandlas mer sällan på strokeenhet. Skillnaden i hur vården bemöter kvinnor som drabbats av våld är stor.
I rapporten ”Jämställd vård?” från 2004 skriver Socialstyrelsen: ”Det har visat sig att nya, dyra mediciner först sprider sig till medelålders män. I dagens situation verkar det motiverat att fråga sig om inte den omvända ordningen gäller vid kapacitetsproblem och nedskärningar: de äldre kvinnorna får nöja sig med sämre tillgång till vård och behandling, även om de bevisligen skulle ha nytta av den.”
Nya läkemedel testas oftare på män än på kvinnor. Han anses vara regeln, hon anses vara undantaget. Därför vårdas kvinnor oftare för biverkningar av läkemedel. Medicinerna gör dem sjuka.
”Kvinnan är det andra könet”, skrev Simone du Beavoir. Inom vården blir det smärtsamt tydligt. Att kvinnor avfärdas som jobbiga hysterikor när de egentligen behöver cancervård är en av våra största könsorättvisor. På liv och död.