Jag har gått i Björklunds drömskola
Jag hoppas att jag inte generar folkpartiledaren om jag berättar att vi är nästan lika gamla. Det skiljer några månader, Jan Björklund är äldst.
Det gör i alla fall att jag ibland kan ana vilka bilder som far genom hans huvud innan han annonserar sina utspel. Jag har nämligen, precis som Jan Björklund, gått igenom 1970-talets svenska skola.
Lågstadiefröknar som lärde oss psalmer och att ljuda bokstäver där vi satt i våra skolbänkar från Grythyttan stålmöbler. Multiplikationstabellen och engelska glosor i mellanstadiet. Taubesånger på rullbandspelare. Och magistrar som varje höst avvek för en veckas älgjakt. 1970-talet var en tid då undervisning av barn under tonåren ännu inte blivit en rent kvinnlig angelägenhet.
Ett högstadium med rökruta, fritt valt arbete, uppehållsrum och tillval. Med allmän och särskild kurs och med håltimmar. Trimmade Sachmotorer och lättviktsmotorcyklar, sådana saker.
På det ett gymnasium med excentriska men lärda adjunkter och lektorer, aulaskrivningar och ännu fler håltimmar. Med en klar gräns mellan yrkeslinjer och teoretiska linjer, där ingen behövde ifrågasätta framtidens rangordning. Ett gymnasium där det fanns en klassisk gren på den humanistiska utbildningen, och en tvåårig social linje.
Jag vet. Precis som utbildningsministern har jag upplevt allt det där. Jag förstår också att Björklund minns den tiden med glädje. Det gör jag också, i alla fall med trettio års perspektiv. En medelålders mans svaghet för nostalgi.
Det jag inte förstår är hur det kan vara en skolpolitik för framtiden att återskapa 1970-talet. För det är ju vad Jan Björklund försöker göra.
Tidigare betyg i fler steg. Klara direktiv från staten, som på den tiden det fanns en Skolöverstyrelse. En gymnasieskola som gör skillnad på ”handens och hjärnans” folk och mer nivågruppering. Elever som inte lyckas ska ”gå om”. Allt som för trettio år sedan.
Nu vill utbildningsministern till och med damma av fyraåriga teknisk.
Jag hatar att skriva detta, men det fanns faktiskt anledningar till förändringarna. Utslagningen ur skolan fanns redan när Björklund och jag gick där, liksom mobbningen. Kunskaperna räckte många gånger inte till för det samhälle som väntade oss, och disciplinen var kanske inte alltid den bästa.
Sedan dess har skolans uppgift på många sätt blivit svårare. Det arbetsliv som väntar eleverna är ännu mer obarmhärtigt. Klyftorna i samhället – språkliga och klassmässiga – känns djupare, framtiden än mer osäker.
Vi har förortsskolor med förutsättningar som varken jag eller Björklund fullt ut förstår, och skolor på bruksorter där bruken försvunnit. Vi har privatskolor och prestationshets.
Och inför dessa utmaningar svarar vår utbildningsminister som en överårig ordförande i elevrådet, låt oss återskapa min ungdoms skola.
Det känns en smula fattigt.