SD-folket är de nya marginalväljarna
En ny förståelse för vem som verkligen avgör val
Uppdaterad 2020-01-25 | Publicerad 2020-01-19
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är marginalväljaren som bestämmer vem som vinner val. Och marginalväljaren, det är en framgångsrik medelklassmänniska i villa eller radhus. Alltså måste man anpassa sin politik och sin retorik till medelklassen.
Det där har varit en politisk sanning sedan åtminstone 1960-talets mitt och har förklarat både borgerliga och socialdemokratiska valförluster sedan dess.
Efter kommunalvalen 1966 – som var ett riktigt skräpval för Socialdemokraterna – noterade statsminister Tage Erlander att väljarkåren i Sverige nu var nästan lika rörlig som i England.
Socialdemokraterna har accepterat eller underlåtit att kritisera avregleringar, konkurrensutsättning av offentlig sektor, budgetdisciplin, normpolitik, rut- och jobbskatteavdrag
I framtiden, anade Erlander, kanske de svenska partierna skulle vädja till i stort sett samma väljarklientel. Och på lite sikt skulle det kunna betyda att de politiska motsättningarna mellan höger och vänster tonade bort när ”alla politiska partier kommer att koncentrera sina krafter på att dra till sig de 3 eller 4 procenten av marginalväljare som de facto avgör valet”.
Fick Erlander rätt? Tja, efter honom har Socialdemokraterna antingen accepterat eller underlåtit att kritisera avregleringar, konkurrensutsättning av offentlig sektor, budgetdisciplin, normpolitik, rut- och jobbskatteavdrag. Ofta med hänvisning till att man inte vill stöta sig med marginalväljarna.
I en politisk miljö där spänningsfältet finns mellan socialdemokratins välfärdsvurm och Moderaternas skattesänkarfundamentalism är det nog ingen liten sak.
Sedan kom så Sverigedemokraterna, och med dem kanske vi också kan få en ny sorts förståelse av vem som verkligen avgör val i Sverige.
SD är ju enligt flera opinionsmätningar landets största parti, men låt oss titta på hur stödet för partiet ser ut i två grupper som man traditionellt inte brukar anse vara marginalväljare: arbetare och företagare.
Bland manliga facklärda arbetare är nu Sverigedemokraterna det största partiet. Det fick vi veta strax innan jul när Statistiska centralbyrån, SCB, släppte siffror ur sin partisympatiundersökning. 31,5 procent anger att de står närmast SD och Socialdemokraterna, som alltid varit största parti här, är nu tvåa.
Bland företagare och jordbrukare är nu SD näst störst på 27,3 procent. För tio år sedan hade SD ett stöd i gruppen på 2,4 procent och Moderaterna låg på 55,1. I dag har M rasat till 30. Det är inga små rörelser.
Schweizisk forskning från i förrfjol visar att den europeiska borgerlighetens kärnväljare ännu är direktörer, storföretagare, jurister, läkare och ingenjörer. Och de röstar blått av ekonomiska skäl. De vill, lite förenklat, ha sänkta skatter och att det gemensamma rustas ned.
Europeisk vänster, däremot, har sina trognaste väljare bland välutbildade i offentlig sektor – skolpersonal, sjuksköterskor, socialarbetare – och folk i medie- och kultursvängen. De röstar rött av ekonomiska skäl men också av sociokulturella. De vill ha höga skatter men också mer jämställdhet, friare invandring och utbyggda rättigheter för minoriteter.
Två grupper som förenas av sin otrygga position på arbetsmarknaden och sin låga utbildning: arbetarna och småföretagarna
Det är inte om de här människorna som populister och extremister på högerkanten konkurrerar. Nej, väljarna som ytterkantspartierna appellerar till är två grupper som förenas av sin otrygga position på arbetsmarknaden och sin låga utbildning: arbetarna och småföretagarna. De är de nya marginalväljarna.
Och enligt forskarna är det i synen på migration, minoritetsgruppers plats i samhället, EU-medlemskapet och homosexualitet många arbetare och småföretagare hittar hem till extremister och populister. Det är sådana frågor som avgör val i dag.
Det där kan förstås göra partier sprunga ur konflikten mellan arbete och kapital lite förbryllade. Måste man vädja till väljares sociokulturella identitet och livsstil för att vinna val?
Kanske inte. Visst, om och när en viss fråga dominerar den politiska debatten går det inte att ducka för den. Men är det något Sverigedemokraternas framgångar visar oss så är det att den politiska mitten inte är medelklassens marginalväljare som alla partier måste anpassa sig till. Den politiska mitten utgörs i stället av de för tillfället dominerande idéerna. Den som vill vinna val ska alltså inte förändra sig själv utan förändra mitten, genom att ha en samhällsanalys och egna svar på tidens utmaningar.
Och just den detaljen har både arbetarrörelsens och borgerlighetens partier glömt bort i jakten på marginalväljare.