Reinfeldt tvingades äntligen ta debatten
De två kandidaterna till statsministerposten möts i TV-debatt.
Det måste vara krismedvetenheten som gör det. Duellen mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, i K-G Bergströms sista program, hade en hetta som den politiska debatten länge har behövt och saknat.
Reinfeldt fortsatte i sin framgångsrika roll som statsmannen som står vid sidan om utvecklingen och analyserar världsläget. Hans ständiga analys lyder: Finanskrisen kommer utifrån. Klimatkrisen kommer också utifrån. Regeringen har inget ansvar för någon av kriserna, det hjälper inte med insatser här hemma, det enda som räknas är internationella insatser som Sverige kan tänka sig att stödja.
Reinfeldt gjorde sitt bästa för att beskriva Sahlin som en slöserska. Socialdemokraterna bara lovar och lovar, allt mellan himmel och jord, medan alliansregeringen tar hänsyn till de pressade offentliga finanserna.
Reinfeldts taktik kunde ha gått hem, om det inte hade varit för Sahlins effektiva argumentation. Oppositionsledaren tvingade statsministern att ta den debatt han så gärna vill glida förbi.
Alliansregeringen är passiv i en tid som kräver politisk handling, var Sahlins budskap. Varslade industriarbetare behöver kompetensutveckling. Klimatkrisen kräver investeringar i grön teknik och gröna jobb. Kommunerna och landstinget måste få hjälp att rädda välfärden.
Ändå gör regeringen inget. Inte för att den inte kan, utan för att den inte vill. En regering som anser sig ha råd att låna till att sänka skatten för de mest välbeställda, skulle självklart ha råd att investera för att ta Sverige ur krisen, konstaterade Sahlin. Allt är en fråga om prioriteringar.
”Är det de som tjänar mest som ska ha mer, eller ska vi rädda välfärdsjobben?” undrade hon.
Reinfeldt ville inte ens erkänna att det finns några välfärdsjobb som behöver räddas. Sveriges kommuner och landsting, SKL, har räknat ut att 15 000 offentliga jobb försvinner. Reinfeldt viftade undan den siffran med att SKL är en ”intresseorganisation” som vill ”sätta en särskild bild”.
Arrogansen känns igen från i höstas, då Reinfeldt viftade undan den våldsamma varselvågen med orden: ”Man kan tro att en massa människor står på gatan i dag, utan jobb. Så är det inte.”
Mona Sahlin har haft en tuff vinter. Hennes auktoritet, både som partiledare och oppositionsledare, har ifrågasatts. På samma gång har Fredrik Reinfeldt sluppit kritisk granskning. Ibland har det verkat som om hon har varit statsminister, han i opposition. De kritiska frågorna har ställts till Sahlin medan Reinfeldt har sluppit undan med att bara kommentera.
I går vände Sahlin blickarna mot Reinfeldts passivitet. Han som så gärna vill vara en ansvarig statsman granskades som en oansvarig statsminister. Det var inte en dag för tidigt.