Miljöpartiet bör kasta pekpinnarna i soporna
Kristdemokraternas valanalys inleds med orden: ”Kristdemokratin har en framtid”. Något sådant behöver inte Miljöpartiet skriva.
Det gröna partietablissemanget har sedan valet inte behövt ägna en sekund åt att vältra sig i egna misslyckanden. Fokus har varit framtiden.
Resultatet är boken ”Tänk grönt – 21 texter om framtiden” som ges ut av Premiss förlag.
I torsdags var det releasefest i ett kafé på Södermalm. Var annars.
När man läser boken känns tydligt hur mycket det rödgröna spretar just nu. Miljöpartiet blickar framåt. Socialdemokraterna blickar bakåt. Och Vänsterpartiet blundar.
Frågan är bara var framtiden ligger för Miljöpartiet. Man vann knappast valet på ”grön ideologi”. Snarare för att man hade bra svar på de frågor moderna storstadsmänniskor ställde. Och bra företrädare.
Det handlar om livsstil lika mycket som politik och då är Miljöpartiets mångfald av åsikter och inriktningar bara en tillgång.
Men lyssnar man till idédebatten finns anledning till oro. Inget parti är immunt mot sina egna myter. För Miljöpartiet är tillväxtkritiken en sådan myt.
Partiet föddes som ett parti där människor gärna kritiserade ekonomisk tillväxt. Med lika delar vetenskapliga teorier och brist på klassanalys.
Att människor vill få det materiellt bättre var liksom inget argument. Behov sågs som konstruerade av ”marknaden”, ”staten” eller någon annan storhet.
Människors egna åsiker om hur de ville leva var inte viktiga. Miljöpartiet hade redan svaren. Om man inte gjorde som de sa skulle jorden gå under. Bokstavligen.
I valrörelsen fick man ett återfall och ville införa avgifter för att folk skulle sluta handla på stormarknader. Det blev pannkaka.
Reinhart Koselleck, mångårig professor i historieteori vid universitetet i Bielefeld, har myntat begreppet ”förgången framtid”. Historien är ett slags arkiv över möjliga handlingsalternativ och vägar som valdes bort. De hade lett till en framtid som aldrig kom att existera. En ”förgången framtid”.
Jag tror att Miljöpartiets tillväxtkritik är just en sådan. Som Socialdemokraternas löntagarfonder och Kristdemokraternas totalförbud mot abort.
De finns kvar i partiernas dna, men i realiteten är de redan bortvalda.
Undergångsprofetior, pekpinnar och tillväxtkritik hör hemma i sopsorteringen.
Om en vecka har Miljöpartiet kongress i Karlstad. De väljer ny ledning och färdriktning. Förhoppningsvis fortsätter de på den inslagna vägen.
Miljöpartiet behövs i svensk politik. För miljöfrågan men även för att föra en frihetlig vänstertradition vidare.
En tradition man delar med Socialdemokraterna och som bär hopp om en annan färdrikting för Sverige.