Kristersson med hink och spade
Redan för två år sedan ställdes Ulf Kristersson inför frågor i SVT Agenda om Moderaternas relation till Sverigedemokraterna och om de bör bjudas in till blocköverskridande förhandlingar.
– Man får bjuda in de som man tror kan leda till resultat, svarade han då.
Den sortens likgiltighet har han nu tagit med sig in i partiledarskapet. Eftersom Kristersson lovat M-väljarna att inte släppa fram Stefan Löfven som statsminister igen – oavsett om Alliansen blir mindre än de rödgröna efter valet – blir hans politik rätt principlös. Den som är så beroende av andra vågar inte sätta gränser.
Liknar inställsam elevrådsordförande
Som nyvald partiledare efterlyste Kristersson "fler vuxna i rummet". Men den version av vuxenhet vi fått se prov på från honom själv liknar den hos en inställsam elevrådsordförande – tveksamt beräknande.
Kontrasten mellan hans intetsägande kommunikation och partiets argaste twitterpolitiker blir allt mer påtaglig. Frågan är om det är ett tecken på svagt ledarskap eller en taktik för att få Kristersson att framstå i bättre dager? Eller är det lathet rent utav?
Borde sticka i ögonen
Vi ser gång på gång hur M-företrädare som Lars Beckman, Ann Heberlein och Rickard Herrey tar i från tårna. I helgen skrev riksdagsledamoten Lars Beckman att fängelse vore ett "lämpligt avskräckande straff" för den socionomstudent som förhindrade en utvisning till Afghanistan. Det borde sticka i ögonen för den som vant sig vid att svenska lagstiftare vet bättre än att lägga sig i enskilda rättsfall.
Det må vara simpel högerpopulism med andra högerpopulister som målgrupp, men eftersom det sker i partiorganisationens namn är det ändå något Kristersson måste ta ansvar för.
En statsministerkandidat kan inte fåfängt sätta sin egen image över sitt parti. En vuxen griper in när det urartar i sandlådan i stället för att sitta tyst med egen hink och spade.