Göran Persson tackar för sig

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Göran Persson i Stjärnhov står på andra plats på talarlistan vid morgondagens allmänpolitiska debatt i riksdagen. I denna nya roll och nya identitet deltar han kanske för sista gången i en partiledardebatt.

Efter det svåra valnederlaget och den grova kritiken mot sättet att bedriva valrörelse bör Persson ha behov av att skriva sin historia.

Fyra månader är en evighet i dagspolitiken, ändå minns en och annan Perssons ständigt upprepade teser i valrörelsen: Ekonomin var i strålande skick. Jobben höll på att rulla in över landet. Den borgerliga alliansen skulle riva upp välfärdsmodellen.

Nedmontering

Prognoserna var ganska goda. I alla sorters serietabeller över ekonomin sorteras Sverige in bland ledarna. Arbetslösheten sjunker drastiskt. Regeringen river trygghetssystem, privatiserar, omfördelar till de välbeställdas fördel och tycks till och med vara på väg att sälja ut universitetssjukhusen, som Persson ofta påpekade.

Han använde begreppet ”systemskifte” som etikett på den borgerliga idéöverbyggnaden. Skiftet sker inte drastiskt som affärshögern önskar. Anders Borg (m), som tänker åt regeringen, monterar i stället metodiskt ner välfärdsmodellen: försvagat fack, försämrade trygghetssystem, löne- och arbetsdisciplinering.

Svart ironi

För Göran Persson måste denna sorts skifte framstå som svart ironi. Han tog över posten som regeringschef (utan förväntansfull glädje, sa han) när ekonomin fortfarande fanns i underjorden och hotade dra med sig välfärdssystemet dit ner. Den till stor del nödvändiga saneringspolitiken ställde LO mot regeringen, rentav mot Göran Persson personligen.

Perssons dominerande uppgift, i åratal, var att restaurera ekonomin för att skapa viss handlingsfrihet i förhållande till de internationella finansinstituten. Med hjälp av den skulle välfärden räddas och krisårens dramatiska sociala klasskillnader reduceras.

”Vi kunde ha tagit LO rakt uppochner om arbetsrätten. Men då hade det gått åt helvete med lönebildningen”, sa Persson, som förstod att modellen för arbetsmarknaden förutsätter tillit från de fackliga organisationerna.

Perssons mödosamt uppbyggda delvis moderniserade och ekologiförstärkta samhällsmodell kan vara på väg att lösas upp.

Kritik och vrede

Kritiken, kanske till och med vreden, över detta borde bära upp Perssons tal i riksdagen. Kanske blir det enda gången han på allvar uppträder som oppositionsledare. Han kan, med viss rätt, också berätta om den modernisering som omvandlat landet under den tid han regerat.

Persson bör ges rätt både till visst självberöm och till hård opposition innan han helt installerar sig i Stjärnhov.

Att han förlorat ett val, skyggat för arbetslösheten och att han av djupt sorgliga skäl tvingades vara regeringschef något för länge, känner ju alla redan till.

OS