De kastar sten mot elitens klimatpolitik
Presidentens slips är svart. Emmanuel Macron talar till de gula västarna, franska demonstranter som organiserat sig mot höjda bensin- och dieselskatter. För snart en vecka sedan drog de fram genom Paris och slog sönder skyltfönster, ryckte upp trafikljus ur trottoarerna och satte eld på barrikader. Macron vägrar ge efter för vad han kallar onödig våldsamhet. Skatten ska höjas till varje pris.
Gula västarna blir allt fler
"Les gilets jaunes" bär gula reflexvästar under sina demonstrationer. Rörelsen startade på landsbygden och har nu spritt sig över hela landet. De är inte kopplade till något politiskt parti, men den franska underrättelsetjänsten har identifierat mellan 80 och 120 högerextremister som upphovsmän till de våldsamma protesterna. Andra experter påstår att också vänsterextremister finns representerade i gruppen.
De gula västarna har i vilket fall som helst engagerat upp emot 280 000 demonstranter, förenade i sitt motstånd mot etablissemanget. De skyltfönster som tog stryk förra helgen hörde framför allt till stora lyxaffärer. Skatterna på bensin och diesel har väckt riktig ilska bland folket och tärt på förtroendet för presidenten.
Världsfrånvänd men modig
Emmanuel Macron gick till val på politik för folket, rättvisa och progressiva idéer. Nu kallas han för "de rikas president". Samma slags rörelse som fick honom vald nu har vänt sig emot honom. Macron har filmats när han säger att välfärdsprogrammen kostar "sjuka mängder deg", kallat slakteriarbetare för analfabeter och de som protesterat mot hans arbetsmarknadsreformer för "latmaskar". I efterhand har presidenten beklagat sina ordval och erkänt att han måste vara ute mer bland medborgarna.
Samtidigt är det beundransvärt att Macron håller fast vid sina klimatambitioner. Många av de förändringar som måste till för att vi ska lyckas avvärja en riktig klimatkatastrof kommer att vara impopulära. Politiker måste vara modiga om vi ska komma någonvart.
Klimatpolitik för de rikaste
Det betyder inte att en president ska rycka undan en för folket nödvändig, men klimatfarlig, samhällsfunktion (typ låginkomsttagares tillgång till bensin och diesel) utan att ersätta den med något. Påtvingat minskad bilanvändning borde rimligtvis kompenseras med bättre kollektivtrafik. Att bara hindra det klimatfarliga, utan att gynna klimatvänliga alternativ, är ohållbart.
Och det är inte bara Macron som pressas av klimatkrisen. Om en dryg vecka träffas ledarna för 190 länder på klimattoppmötet COP24 i Polen. Det ser rätt dystert ut. Inte många länder ligger bra till för att kunna uppnå målen de enades kring i Paris för tre år sedan.
Många forskare ser dessutom den nuvarande politiken som otillräcklig. Enligt Parisavtalet ska världens länder begränsa den globala uppvärmningen till högst 2 grader, helst 1,5. FN:s klimatrapport från i höstas visade att det är stor skillnad mellan just 1,5 och 2 grader, och att den halva graden skulle innebära att hundratals miljoner fler människor drabbas av fattigdom och värmeböljor. För att klara av det måste dagens ansträngningar fördubblas.
Problemen går att lösa
Lite hopp finns det. Mitt i allt detta släppte EU-kommissionen i går en plan för att nå ett mål på 1,5 graders uppvärmning. Enligt strategin ska världen bli koldioxidneutral innan 2050. Målen är ambitiösa och mer långsiktiga än tidigare planeringar (som sträckt sig till 2030), och de föreslagna åtgärderna är konkreta. Det kan faktiskt gå.
Fler av världens ledare måste våga göra sig lika impopulära som Macron. Även EU-kommissionens åtgärder innebär stora påfrestningar. Samtidigt är det dags att inse att klimatåtgärder som bara drabbar arbetarklassen inte är hållbara. Ett bra antal skyltfönster till lär stryka med om inte rika och fattiga snart börjar dela på bördan av klimatkrisen.