Skillnad på en Carl och en Margot
15 MARS 2015. Utrikespolitik
Det är konstigt vad som definieras som hårt och vad som definieras som mjukt här i världen.
Vad som betraktas som starkt och vad som betraktas som svagt. Vem som uppfattas ha ”fattat de tuffa besluten” och vem som uppfattas vara en mes.
Margot Wallström förstår inte det här med utrikespolitik, har vi kunnat läsa mellan raderna i kritiken mot henne den senaste veckan. Hon må ha ett gott hjärta, en idealistisk själ och vänliga guldbruna ögon. Men den hårda världen: den värld där alla människor naturligtvis begriper att vi måste fortsätta sälja vapen till Saudiarabien.
Den förstår Margot Wallström sig inte på.
Och nu har hon skämt ut Sverige. Saudiarabien har kallat hem sin ambassadör. Moderaterna har anmält henne till konstitutionsutskottet, Wallenbergsfären och Arabförbundet rasar i kör (vilket onekligen är intressant) och inifrån regeringskansliet läcker några av hennes partikamrater anonymt till media om att ”det är så amatörmässigt att man skäms”.
Budskapet är tydligt: Margot Wallströms känslomässiga och i någon mån lovvärda ambition faller pladask mot den verkliga diplomatins hårda värld.
Men vänta ett ögonblick.
Vem är egentligen hård och vem är egentligen mjuk?
”Äntligen, står ett västland upp mot Saudiarabien gällande mänskliga rättigheter” skriver den amerikanska tidningen Washington Post i vad som inte kan beskrivas som annat än en hyllningsartikel.
Enligt Dagens Industris ledarsida förra veckan riskerade alla som kritiserade vapenhandel med Saudiarabien att bli Irans agenter.
Innebär det att Washington Post också har blivit det?
Amerikanska Bloomberg analyserar Wallströms ställningstagande som ett välkommet exempel på modig europeisk utrikespolitik. De ser det som början till en ny europeisk hållning. Europas verkliga ledare Tyskland har samtidigt börjat ändra sin hållning till vapenexport och Saudiarabien, det här kan vara början till något nytt, skriver de.
I Storbritannien frågar sig samtidigt The Guardian varför inte britterna kan börja följa Sveriges exempel. Tidningen The Independents ägare kallar den svenska utrikesministerns agerande ”imponerande och positivt överraskande”.
Jag upprepar: Vem är egentligen hård och vem är egentligen mjuk?
Det är bara via en fullkomligt snurrig patriarkal logik som det här i Sverige har blivit Margot Wallström som är den mjuka och hennes kritiker som är de hårda. Som det där ”att fatta det tuffa beslutet” plötsligt definierats som att förlänga avtalet om vapenexport. Att precis som Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt gjorde, vika sig för påtryckningar från Saudiarabien (som den gången levererades via ett brev från Marcus Wallenberg).
Visst kan man tycka att det var rätt, men kom inte och säg att det var tufft!
Det här handlar om vem som anses förstå sig på utrikespolitik och vem som inte gör det. Och personer som förstår sig på utrikespolitik heter Carl.
Det vet alla.
När dessa personer jämför Vladimir Putin med Hitler och skapar diplomatisk kris, då är det ett modigt, om än något osmidigt, ställningstagande utifrån en djup och personlig övertygelse.
Men när en person som heter Margot kallar ett land som korsfäster och pryglar människor offentligt för ”medeltida” och skapar diplomatisk kris, då är det för att hon är en känslomässig tant som inte begriper sig på det där med diplomati.
Jag tillhör inte dem som alltid okritiskt hyllar Margot Wallström. Senast jag intervjuade henne skällde hon ut mig. Men det har varit en mycket märklig upplevelse att följa veckans ”Mosa-Margot”-kampanj. Vidden av den ilska som väller fram från direktörerna i näringslivet, vapenlobbyn samt dess opinionsbildare i de två stora partierna. Den sfär som uppfattar sig ha ensamrätt på att bestämma vad vi i Sverige ska göra med våra kanoner.
Nu hamnar de i en konstig argumentation där de verkar tycka att Saudiarabien på något sätt ska ha veto över svensk utrikespolitik, vår utrikesminister ska inte få stå i riksdagen och benämna Saudiarabien som en diktatur, för då kan de kalla hem sin ambassadör. Och det här är alltså ett land där kvinnor har färre rättigheter än vad de svarta hade under apartheidregimens Sydafrika.
”Det spelar ändå ingen roll vad Margot Wallström säger” hävdar hennes kritiker. Fast det är ju precis vad det gör. Att Margot Wallström stoppas från att hålla tal på Arabförbundets utrikesmöte betyder att de är rädda just för vad hon kan säga. Eftersom Sverige faktiskt spelar roll.
Rädda för att fler länder ska följa efter Sverige.
Det riktigt oroväckande för socialdemokratins del i veckan var de ”anonyma S-källorna” som uttalade sig argsint om Margot Wallström i Aftonbladet i fredags. Stefan Löfven har med stor möda lyckats stänga hela det helvetesgap av interna läckor och illojalitet som öppnade sig under Håkan Juholts tid som partiledare. Om det är något som socialdemokratin inte har råd med, så är det en repris av denna dödsdans.
Nu måste det bli ordning.
Och det är Stefan Löfvens ansvar att skapa ordning.
Han har all anledning att sträcka på ryggen. Hans regering har fattat ett moraliskt riktigt beslut. De har gjort vad som är rätt. Och politik handlar faktiskt om detta.
Också.
Att vi råkar ha en sinnessjuk debatt i Sverige just nu där detta inte anses
spela roll betyder inte att den svenska hållningen inte har imponerat internationellt, eller att den inte betyder något.