Regeringens dödssynder

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Reinfeldts avvaktande ledarstil påminner oss om den sjunde dödssynden, lättja.

helskärm

17 september 2007. I dag är det ett år sedan alliansens segerval. Stort för en borgerlighet som under större delen av 1900-talet dömts till opposition.

Det första året har dock knappast motsvarat förhoppningarna på valnatten. Av smekmånaden blev intet, trots lysande konjunktur, rekordsysselsättning och massor av privat konsumtionsutrymme.

Och kanske är det regeringens eget fel. Regeringen Reinfeldt har nämligen givit exempel på alla de dödssynder som enligt klassisk teologi leder till evig fördömelse.

Högmodet är möjligen en folkpartistisk åkomma. Lars Leijonborgs beslut att först bita sig kvar på partiledarposten och sedan, när det inte längre visade sig möjligt, på departementet tyder i alla fall inte på någon blygsamhet.

”Jag kan göra en insats för forskningen”, sa Lars Leijonborg när han förklarade varför han stannade.

Girigheten fick sitt ansikte när Carl Bildt behöll sina optioner. En belöning för hans skrupelfria sätt att som före detta regeringschef öppna dörrar.

Att optionerna löstes in, trots frågor om utrikesministerns oväld, blåste bort den sköra bilden av ett nytt arbetarparti.

Vällust präglade arbetsmarknadsminister Littorins sätt att angripa uppgiften att försämra a-kassan. Remissinstanser och fack gjorde sig inget besvär. Detta var något den tidigare partisekreteraren drömt om. Protester och varningar tycktes mest muntra upp honom.

Avunden finns mellan partierna. Maud Olofsson lovade på centerstämman ett dubblerat väljarstöd. Jan Björklund förväntas få sitt parti att växa, och kristdemokraterna spelar sitt fyraprocentskort bakom kulisserna. Hur ska annars hanteringen av fastighetsskatten förklaras?

Frosseri vid köttgrytorna var en av oppositionens främsta?–?och inte helt osakliga?–?anklagelse mot socialdemokratin. Ändå blev den moderate partigängaren Per Unckel landshövding och Bildts vapendragare Jonas Hafström fick ambassaden i Washington. Den kortvariga folkpartiledaren Maria Leissner fick nöja sig med ordförandeposten för högskolan i Borås.

Vrede, om än undertryckt, ångade ur försvarsminister Mikael Odenberg när han förklarade att han inte tänkte föra en politik dikterad av finansministern. En politik som dessutom enligt Odenberg sätter statens finanser före rikets säkerhet. Så hårda omdömen har sällan förekommit i modern svensk politik.

Så har regeringens första år präglats av politiska strider, uppblossande skandaler och gryende interna konflikter. Ändå är varken Stegö Chilò, Borelius eller Björling omnämnda.

Över detta tronar statsminister Fredrik Reinfeldt diskret. Han beskriver sig som en ny, mer ödmjuk och lyssnade politikertyp. (Att en så ödmjuk person använder sig själv till exemplet är en smula märkligt.)

Reinfeldts avvaktande ledarstil påminner oss annars om den sjunde dödssynden, lättja.

IP