Fascism är värre än höjt utgiftstak
10 november 2015
Flyktingkrisen
Nej, det finns inga enkla svar på dagens flyktingkris. Någon gång kommer krigen i Syrien och Irak att ta slut och läget i Afghanistan stabiliseras. Men vi vet inte när. För den som vill värna asylrätten är det enda realistiska att ställa in sig på att Sverige och Europa kommer att behöva ta emot fler människor under en tid framöver. Allt annat är önsketänkande. Det är viktigt att säga. I dagarna diskuteras de ekonomiska utmaningarna med migrationen. Hur blir det med utgiftstaket? Det är inte ointressant, men att måla upp detta som en central fråga är ett irrbloss.
De svenska offentliga finanserna är urstarka. Att höja utgiftstaket är enkelt och borde vara självklart att göra i detta läge. Liksom att låna till de
insatser som behövs. Frågan vi behöver diskutera är i stället en annan och större. Vad behöver göras för att stärka sammanhållningen i vårt land?
Jag återvänder i dessa dagar ofta till Björn Elmbrants bok ”Innan mörkret faller”. I den beskriver han hur socialdemokrater och bondeförbundare –
dåtidens centerpartister – kohandlade om den ekonomiska politiken på 1930-talet.
Socialdemokraterna såg riskerna med den växande fascismen i kombination med ekonomisk kris och ökad arbetslöshet. Analysen stod på två ben, där demokratin var det centrala och ekonomin verktyget. Man enades till slut i en uppgörelse som förbannades till både vänster och höger, där båda sidor tyckte att viktiga intressen sålts ut. Vad Socialdemokraterna – och Sverige – fick var en ny ekonomisk politik som höll uppe efterfrågan. Men som framför allt minskade de sociala och politiska spänningarna.
Sveriges ekonomiska position är bättre i dag än på 1930-talet. Vår statsskuld är låg, ekonomin tuffar på. Räntorna är på minus och inflationstrycket obefintligt. Visst finns risker i form av en överhettad bostadsmarknad – men om något borde det öka trycket på reformer.
Det är bra att regeringen och delar av oppositionen står upp för rätten till asyl. Det ska vi vara stolta över, det är ingen självklarhet i dag.
Men det ökar också kraven på att komma med förslag som stärker trygghet och framtidstro.
Från Per Albin Hansson till Franklin D Roosevelt så har progressiva politiker begripit detta: rädsla kan inte resoneras eller fördömas bort. Den måste mötas med politik som faktiskt förbättrar människors liv. Migrationsöverenskommelsen kan bli en start, om den respekteras.
Men i en tid där samling och sans är vad Sverige behöver duger det inte med moderata frispel som gårdagens förslag om stängda gränser.
Nu måste Stefan Löfven kalla till förhandlingar där den ekonomiska politiken ligger på bordet och driva ett program i linje med följande:
Människor som kommer hit måste få arbeta och bidra. Statliga beredskapsjobb bör införas för dem som inte kommer in på arbetsmarknaden på annat sätt. Bostadskrisen måste tas på allvar. Sverige skulle behöva ett nytt miljonprogram.
Kraftiga resursförstärkningar behövs till skola, vuxenutbildning, socialtjänsten och kommunerna. Här har en del gjorts, men nu behövs satsningar som håller över tid. Vinstintresset måste bort ur mottagningssystemet. Det är en fråga om legitimitet och respekt för skattemedel.
Det går att argumentera mot en del av dessa förslag från både höger och vänster. Och i en riktig kohandel ingår dessutom att tugga i sig sådant man verkligen inte gillar. Men huvudpoängen är denna: Socialdemokratin måste i dessa tider vara kraften som driver investeringar för sammanhållning – ingen annan i rummet kommer att göra det. Det handlar inte i första hand om ekonomi nu. Utan om demokrati. Som Björn Elmbrant skriver: ”Historien visar att det går att bli en glugg av ljus i ett tilltagande mörker. Frågan är om socialdemokratin har den kraften i dag?”