Återindustrialiseringen blir Stefan Löfvens arv
Det producerande Sverige har fått revansch
Stefan Löfven är inte längre socialdemokratisk partiledaren men han är fortfarande svensk statsminister. Innan han kan lämna det jobbet måste han och Magdalena Andersson ännu en gång lösa upp röran i riksdagen.
På något sätt känns det typiskt.
De senaste dagarna har det kommit försök att sammanfatta Löfvens sju år som statsminister från alla håll. Lite har det påmint om en flock papegojor.
Stefan Löfvens stora prestation som politiker har varit att hålla sig kvar vid makten, säger man. Hans största tillgång har varit stryktåligheten. Ingen annan modern politiker har tagit fler snytingar och ändå envist stått kvar. Och verktyget för att åstadkomma allt detta har varit en beredskap att kompromissa om allt, precis allt.
Skickligt, säger Löfvens anhängare.
Hans belackare kallar det förstås hållningslöshet.
En sak till enar de som tycker till om Stefan Löfven, han kommer inte att ha satt några djupare spår. Åren som socialdemokratisk ledare kommer att bli en parentes.
På den punkten tror jag den samlade tyckarkåren har fel. Jag tänker bara peka på en punkt.
Kommer ni ihåg hur det såg ut i det offentliga samtalet för 10- 15 år sedan. Det producerande Sverige betraktades som någon sorts decentraliserat Skansen. En hopplös rest från tider som gått och en dyster påminnelse om DDR-Sverige.
Fucking Åmål, ungefär.
Reinfeldt har fått symbolisera allt det där med sin famösa beskrivning av industrin som "basically gone". Men Reinfeldt var inte alls ensam. Tillsammans med sin regering kunde han rycka på axlarna när 100 000 industrijobb försvann i finanskraschen. Problemen drabbade ju inte Stockholm eller välmående förortskommuner.
I riksmedia ekade ointresset
Då och tidigare fanns det LO-ekonomer som trodde att varje nedlagd fabrik var ett steg framåt i strukturomvandlingen. Det kom rapporter om hur industrins betydelse för ekonomin minskade och i riksmedia ekade ointresset när stålproduktion i Degerfors, fordonsfabriker i Trollhättan eller däcktillverkning i Gislaved flyttades utomlands.
Själv blev jag kallad "bilvänster" av liberala ledarskribenter. Tydligen var det avsett som en förolämpning.
Idag är allt annorlunda. Fordonsindustrin befinner sig mitt i en enorm omställning, och det går bra. Inom några få år ska både nya personbilar och lastbilar drivas fossilfritt. I Skellefteå byggs en jättelik batterifabrik, och snart kommer den att följas av flera. I Luleå och Gällivare arbetar LKAB, SSAB och Vattenfall tillsammans för att revolutionera stålframställningen.
Så där skulle vi kunna fortsätta. Nyindustrialisering är inte bara ett ord. Den händer, nu och här.
Jag påstår inte att det bara är Stefan Löfvens förtjänst. Men jag tror inte det är en tillfällighet att den inträffade när det för första gången satt en industriarbetare på statsministerstolen.