Utan Södermalm är MP en historisk parentes
I Stockholm är de gröna som andra liberaler
UPPDATERING. Jag minns när Miljöpartiet åkte ur riksdagen förra gången. Det var 1991 och in klev Ny Demokrati och KDS i stället. En synnerligen misslyckad rockad.
De gröna kom in i riksdagen första gången 1988, glada i hågen och till sambamusik från bandet Banancompaniet.
Det blev snabbt ganska rörigt och partiet tappade bort sin profilfråga, miljön, bland alla utskott och beredningar. ”Varken höger eller vänster” var färdriktningen.
Vilse i pannkakan, tyckte väljarna, och i valet 1991 samlade Miljöpartiet bara 3,4 procent.
Som av en händelse är det exakt vad partiet får i Novus senaste väljarbarometer för januari 2022.
I valet för trettio år sedan spelade inte regeringsfrågan någon större roll för Miljöpartiets siffror, det fanns inga stödröstare att hämta från Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet. Att Carl Bildt skulle bli statsminister stod klart på förhand.
I dag är det annorlunda, därför framstår Miljöpartiets strategi att fortsätta sitt nära samarbete i Stockholm med Moderaterna som helt obegriplig.
Det senaste exemplet är att Miljöpartiet tillsammans med Moderaterna och övriga borgerliga partier säljer ut gamla Gubbängens gymnasium till Internationella Engelska skolan, IES.
Eftersom Moderaterna ser ut att kunna förlora höstens val har man bråttom och vägrar utreda de frågetecken som finns ordentligt.
Hela affären stinker lång väg.
Skattepengar behandlas som smågodis där olika företag fritt kan plocka åt sig utan varken fungerande uppföljning eller kontroller
Vart de 37 föreningar som i dag använder Gubbängshallen ska ta vägen är minst sagt oklart. Det är nämligen akut brist på hallar i hela regionen.
Dessutom företräds Moderaterna i Stockholms kommunfullmäktige av Ulla Hamilton, ordförande i friskolornas riksförbund, en lobbyorganisation för bland annat företagens rätt att ta ut vinster ur skolan.
Vid debatter i fullmäktige om friskolor är hon en flitig debattör.
Moderaterna döljer inte ens att de företräder aktieägarnas intressen, inte medborgarnas. Så vad gör då Miljöpartiet i detta sällskap?
Innan valet 2018 framställde sig de gröna i Stockholm som ett parti till vänster och många traditionella vänsterväljare stödde partiet. Direkt efter valet bytte de sida till Moderaterna.
Även i Region Stockholm är Miljöpartiet i dag ett liberalt parti bland andra som sjunger privatiseringarnas och avregleringarnas lov. Utan deras röster hade inte Irene Svenonius kunnat bedriva sitt närmast totala haveri till sjukvårdspolitik vidare. Inget Boston consulting group, ingen vänskapskorruption och inte dessa ständiga lögner.
Trots att Stockholm är Sveriges rikaste region så finns ingen fungerande primärvård, det är konstant förlossningskris och pengarna fullkomligt sprutar i väg till diverse privata vinstintressen. Skattepengarna behandlas som smågodis där olika företag fritt kan plocka åt sig utan varken fungerande uppföljning eller kontroller.
Skandalerna har mycket riktigt avlöst varandra.
Under coronapandemin har Stockholm systematiskt struntat i den beredskap man var skyldig att hålla, man har misslyckats med testning, spårning, vaccinering och att nå alla delar av regionen med information.
Samtidigt har Irene Svenonius konsekvent skyllt ifrån sig på andra.
Vilka var då de miljöpartiväljare som gav Moderaterna möjligheten att regera huvudstaden med omnejd?
Även det har Novus svar på. Efter förra valet, 2019, gjorde de en undersökning av Miljöpartiets väljare.
Två tredjedelar var kvinnor och deras viktigaste frågor var miljö och klimat, jämställdhet och energipolitik. De var även förhållandevis unga, två tredjedelar under 49 år. Och bara var femte grön väljare bodde utanför städerna.
Novus kan även berätta att den typiske miljöpartisten dricker americano, eller inget kaffe alls. Ett inlindat sätt att säga att de vill bo på Södermalm.
Tittar man i SVT:s stora vallokalsundersökning från förra valet blir det tydligt vad allt detta leder till. Hela 78 procent av Miljöpartiets väljare ser sig själva som vänster, 18 procent i mitten och bara 4 procent till höger.
Det är alltså dessa väljare, som till 96 procent inte verkar så förtjusta i högerpolitik, som är Irene Svenonuis bas och som i Stockholms kommun nu ger Moderaterna möjlighet att lämna över Gubbängens gymnasium till Internationella Engelska skolan.
Jag vet att det blir tjatigt med alla siffror men utan Södermalm, utan storstadens progressiva väljare, så finns inte Miljöpartiet. Varken lokalt eller i riksdagen.
I det Sverige som finns utanför städerna, en ganska stor del faktiskt, håller Miljöpartiet på att utraderas i dag. Rättvist eller orättvist – men så är det. Att man inte värnar de väljare man faktiskt har kvar är svårt att förstå.
Jag har ett råd till Miljöpartiet: byt strategi.
Dumpa Moderaterna i Stockholm längs Ringvägen fortare än kvickt. De skulle inte tveka en sekund att dumpa Miljöpartiet om de hade chansen och hela högerns nationella strategi handlar om att putta ner Miljöpartiet under fyra procent.
Miljöpartiet återkom i riksdagen 1994 och är på riksplanet en del av det rödgröna blocket. Det är viktigt av flera skäl, inte minst för att någon ständigt behöver sätta klimatfrågan högst på dagordningen.
Men även för att alternativet till en progressiv politik, alliansen mellan Moderater, Sverigedemokrater och Kristdemokrater, har blivit så tydlig.
Det behöver inte sluta för Miljöpartiet i höstens val som det gjorde 1991.
Men om de gröna skjuter sig i foten ett par gånger till är det inte längre otänkbart.
*Uppdatering: texten angav tidigare felaktigt att IES köper Gubbängshallen. Det är i själva verket det fristående fastighetsbolaget Nystad.