Vi barnfamiljer är en förtryckande majoritet
Kallsvetten rann från min panna, barnen var hungriga och gnälliga och det var förstås mitt fel, jag borde inte ha hamnat i den här situationen. Den äldre damens reaktion på restaurangen var vidrigt ickeempatisk och jag avskydde henne, men samtidigt förstod jag varför hon bad oss dra åt helvete. Hon ville äta sin lunch i ro.
Barn är heliga för oss som har barn, men väldigt många människor struntar i dem fullständigt. Vissa gillar inte ens barn. Jo det är faktiskt så! Det är lätt att glömma. Andra kanske inte har lyckats få barn och mår illa i själen när de ständigt påminns om sin livssorg.
I veckan blev det ramaskri – ”diskriminering!” – när en kaféägare i Stockholms innerstad förbjöd barn på sitt kafé. Själv har jag inga problem med kaféägarens val. Vill han inte ha mina barn på sina ägor så respekterar jag det. Det är hans stålar.
Det är inte samma sak som om han förbjöd invandrare, funktionshindrade, hbt-personer eller andra minoriteter. Och det finns massa kaféer som med varm hand tar emot våra små älsklingar. Städer är numer rena Disneyland eftersom föräldrar är en köpstark målgrupp.
Vi småbarnföräldrar har blivit ett fläskigt rättesnöre, en präktig gosefilt över den moderna tillvaron. Minsta lilla ingrepp i vår bekvämlighet och vi gapar högt, som om vi vore en förtryckt minoritet. Det är vi inte, tvärtom, vi är den nya jätteproppen, normen. Det är som när högern låtsas att vi fortfarande lever i en vänsterhegemoni. Absurdt.
”Antingen skaffar du barn och anpassar dig eller också ligger du jävligt lågt”, skrev Thomas Hemstad tillspetsat i essän ”No more babies” i tidskriften Ottar nyligen.
Han resonerade klokt kring att den stora vattendelaren i medelklassamhället inte längre är sexuella preferenser utan går mellan de som har barn och de som inte har barn.
Inte ens homosexuella är numera fria från pressen att leva heterotypiskt.
Hemstad flyttade till Berlin i Tyskland, ”ett Sverige för vuxna” som Horace Engdahl beskrivit det, för att hitta ett sätt att bli vuxen som inte nödvändigtvis innebär kärnfamiljsliv. Om den svenska storstaden skriver Hemstad att ”kaféer gick från att vara rökiga tillhåll för skolkande elever, arbetslösa och kulturarbetare till att bli fräscht upplysta lattebarer för stressade föräldrar i farten ... Det urbana rensades ut till förmån för en medelklassig TV4-tillvaro.”
Så lever vi nu. I denna stadstillvaro röstar vi blått och tänker vårt. Det är inte konstigt att det bubblar en kulturdebatt om vår nykonservativa kärnfamiljsvurm – eller att det kommer små motreaktioner.
Inte nog med detta lilla skandalkafé som ville vara barnfritt. Sveriges radio berättade i veckan att allt fler resenärer vill slippa barn på semestern. Fritidsresor erbjuder 30 barnfria hotell (av cirka 1 000), Ving 12. Och de ökar snabbt. Varsågod att rasa om diskriminering!
Själv anser jag att på samma vis som vi står upp för andra minoriteter så bör vi stå upp för dem som inte har barn.
En lugn kopp kaffe är det minsta kärnfamiljen kan bjuda på.