Därför kan feminismen vinna mot populisterna
- 12 februari 2017
Högerpopulismen
Isabella Lövin, Sveriges vice statsminister, hade några timmar av internationellt kändisskap. I förra veckan lade hon upp en bild på nätet av hur hon skrev på en ny klimatlag. Med bestämd min sitter hon vid sitt skrivbord och bakom henne står hennes medarbetare.
Vi har sett många sådana bilder. Donald Trump vid skrivbordet, en ny lag på bordet och medarbetarna uppradade. Dessa medarbetare har i de flesta fall enbart varit män. Det var här skillnaden mot Isabella Lövin låg. Hennes stab såg ut att bestå enbart av kvinnor. Bilden spreds över världen som en kontrast mot Trump.
”Se och lär USA!” twittrade popstjärnan Miley Cyrus.
Det är intressant hur just feminismen har gått i första ledet mot den auktoritära högerpopulismen på sistone.
Jarosław Kaczyński, Polens starke man, har backat en enda gång sedan hans nationalistparti kom till makten 2015. Det var när tusentals kvinnor marscherade på Polens gator. ”De svarta protesterna” mot regeringens planer på att förbjuda abort även efter våldtäkt, eller när en fortsatt graviditet skulle kunna leda till allvarlig sjukdom, fungerade.
Regeringen drog tillbaka sitt förslag.
Italiens Silvio Berlusconi avgick i sin tur efter att stora kvinnodemonstrationer drog hundratusentals till Italiens gator.
Demonstranterna krävde ”ett land där kvinnor kan leva med värdigheten i behåll” och arrangerade gruppskrik där kvinnor vrålade tillsammans i kör. I en reklamfilm på tv frågade en känd skådespelerska italienska män om de verkligen ville ha det som på 1950-talet.
Premiärminister Berlusconi med sina orgier, sin tveksamma demokratisyn, och sina tankar om Angela Merkels beklagansvärda ”ickeknullbarhet” försvann nio månader senare. Kvinnodemonstrationerna blev symbolen för att slutet var nära: att bunga-bunga-mannens makt var bruten.
Det var därför både typiskt och ganska okunnigt av dem (främst män) som avfärdade idén om att den första stora protesten mot Donald Trump skulle vara just en ”kvinnomarsch” i Washington.
– Vi behöver en demonstration för mänskligheten, inte bara för kvinnor, muttrade liberala män.
Som om kvinnor inte skulle kunna representera det allmänmänskliga någon gång. Män gör det hela tiden.
– Vi behöver en radikal demonstration! Kvinnofluff biter inte på makten, muttrade många vänstermän.
De verkade ha glömt sin revolutionshistoria. Marschen mot Versailles den 5 oktober 1789, startskottet för den franska revolutionen, var en marsch av just arga kvinnor som hade fått nog av de höga brödpriserna. Den ryska februarirevolutionen 1917 (den första av två revolutioner i Ryssland det året) tog i hög grad fart när hundratusentals kvinnor strejkade i Petrograd.
När kvinnor får nog verkar många följa efter. Det var också vad som hände i januari i år. Miljoner människor, många av dem i specialgjorda rosa hattar, demonstrerade mot Donald Trump när den stora kvinnodemonstrationen i Washington blev den största protesten i USA:s historia.
I Sverige, Thailand, Brasilien, Holland och till och med på Antarktis hölls systerdemonstrationer. Plötsligt fanns en global rörelse mot den auktoritära populismen som inte hade funnits tidigare och den fyllde gator i jordens alla hörn. Den leddes av kvinnor och gick under feministisk flagg, detta häpnadsväckande faktum har uppmärksammats alldeles för lite.
Feminismen som rörelse är knappast känd för sin enighet. Nu var den inte bara en samlande kraft, den var plötsligt den samlande kraften mot Donald Trump.
Hur blev det så?
Malin Ullgren skrev i veckan intressant i Dagens Nyheter. Hon beskrev hur hon i trumpismens era har blivit konservativ. Hon som alltid trodde sig stå på upprorets sida är plötsligt den som vill bevara det gamla: Rädda vad som räddas kan av 1900-talets framsteg. Malin Ullgren beskriver hur denna nya position känns obekväm.
Men kanske finns det ett annat sätt att se på saken.
Sociologen Ted Gurr skrev 1970 vad som blev en klassisk bok om det politiska upprorets mekanismer: Why Men Rebel. Hans teori handlar om att en grupp gör uppror när de upplever att det är för stor skillnad mellan hur de har det och hur de förtjänar att ha det. Människan kan lydigt acceptera en situation där hon helt saknar rättigheter så länge hon tror att detta är naturligt.
Utifrån Ted Gurrs tankar är det rätt självklart att alla dessa kvinnor ur medelklassen och folk som aldrig demonstrerat tidigare plötsligt fann sig själva i mitt i protesten mot Trump. Vita västerländska kvinnor har haft så många av de rättigheter som feminismen kämpat för så länge att vi har börjat ta dem för givet.
Vi har helt enkelt börjat känna att vi faktiskt förtjänar att bli behandlade som människor. Den auktoritära populismen hotar framsteg vi tog för självklara så vi tar på oss rosa mössa och ställer oss upp för att försvara dem.
Malin Ullgren benämner skämtsamt detta som ”att bli konservativ”. Men kanske är det såhär de flesta breda uppror tar fart? Framförallt om den känsla som många privilegierade kvinnor just nu har: att ens egna rättigheter plötsligt är konkret hotade, kan göra att man bättre börjar förstå de grupper som mer eller mindre alltid känner så.
Detta kan med andra ord bli en möjlighet för feminismen, som det senaste decenniet urvattnats av reklam- och klicksamhälle att bli något mer samhällsförändrande.
Den stora feministiska utmaningen är dock inte hur man får popstjärnan Miley Cyrus att twittra. Det är hur man når de 52 procent vita amerikanska kvinnor som faktiskt röstade på Donald Trump.
Och deras motsvarighet här i Europa.