Det fanns ingen ny Tommy, det fanns inga nya moderater
Men det finns en pr-byråernas diktatur
Tommy Nilsson är inte Black, nya Moderaterna är inte nya och det fanns inga massförstörelsevapen i Irak.
Inget är som det verkar.
Det visste vi kanske redan och vi är inte bättre själva. Vi lägger inte upp bilder på Instagram när vi, ehum, är vinterkräksjuka. Kändisar berättar inte att äktenskap är på väg att gå i kras – den informationen gav Camilla Läckberg och Martin Melin plötsligt efter en kanonad av mystweets. Det är inte konstigt. Transparens är en modern myt. Allt är rök och speglar. Alla är sina egna små pr-byråer.
Men den här veckan blev det extra beklämmande att se fasader rämna.
Pressmeddelandet om att sångaren Tommy Nilsson nu bytt namn till Black blev en viral succé. Svenska internet exploderade av skratt och intresse. Nilsson fick mer uppmärksamhet på en dag än han fått de senaste 20 åren.
Men allt var en reklamkupp. Alla blev lurade. Egentligen rörde det sig om en chokladkampanj.
”Jag såg det som en chans, jag är 53 år gammal och ska släppa en skiva. Vad ska jag göra för att folk ska veta det?” sa Tommy Nilsson till TT.
Tja, vad sägs om att göra en bra skiva, Tommy? Du sjunger ju fantastiskt. Men det var en smart pr-kupp. Åtminstone för Marabou och reklambyrån.
Och i onsdags var det tio år sedan USA invaderade Irak. Detta efter att utrikesminister Colin Powell falskt sålde George W Bushs och de andra krigshökarnas agenda i FN:s säkerhetsråd. Detta ångrar
Powell i dag. Men vad hjälper det.
Propagandan svaldes. Det blev krig. Trots att det inte fanns några massförstörelsevapen. En skandal av historisk magnitud.
Sedan hade vi Tobias Billströms fatala Reva-uttalande: ”Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.”
Den där upphöjningen av det blonda på bekostnad av något annat, något skumt med konstig färg, kom inte som en chock för den som minns Janne Josefssons valstugereportage i SVT 2002. Men det gör ju få. Det efterföljande katastrofvalet blev vändpunkten för Moderaterna. Man målade om ytan och blev det goda, nya Moderaterna, tacospartiet.
Och så kommer självaste migrationsministern – migrationsministern! – och vrider tillbaka klockan till valstugeretoriken. Fredrik Reinfeldt rasade, Billström pudlade. Men alla dessa år av slit, all denna pr och all retorik, all denna schlingmannska reklambriljans – Billström kraschade rätt in i den toleranta fernissan och därunder var färgen lika brun som 2002.
Det innebär inte att Moderaterna är ett rasistiskt parti, det vore oanständigt att påstå.
Men inget är som det verkar.
Det fanns inga massförstörelsevapen, det finns ingen Black, det finns inga nya Moderaterna.
Men det finns en pr-byråernas diktatur. De äger världen. Men, som Leonard Cohen sjunger, ”there is a crack in everything – that’s how the light gets in”. Och ibland, som den här veckan, får vi en skymt av ljuset. Det gäller att fånga det.