Låt Carina Bergfeldt få vara Carina från Götene
Christopher Garplind kan inte ensam rädda ängsliga SVT
I ett par aktuella dokumentärer blir man påmind om att vissa saker var bättre förr. Åtminstone roligare. SVT:s dokumentärserie om humorgruppen Killinggänget är ett tydligt exempel på det. Då kunde ett gäng unga begåvade killar – jämställdhet och mångfald var inte lika på tapeten på 1990-talet – få fritt spelrum på bästa sändningstid.
Killinggängets humor var ironisk, mörk och full med smala referenser. Vissa tv-tittare tyckte det var roligt med Robert Gustavssons olika gubbar i klackskor och knasiga dialekter. Andra tyckte det var kul att plocka upp ett indieband mellan raderna eller någon smart blinkning till en Ingmar Bergman-film.
Görs det något liknande idag? Cyklopernas land är väl det närmaste i så fall. Stackars Christopher Garplind verkar få bära hela public services humorframtid på sina slackeraxlar.
En av SVT:s verkliga legendarer, Tom Alandh, har i 35 år gjort många oförglömliga dokumentärer för SVT. Jag minns själv särskilt de fem filmerna om Pia, som ofta sågs svårt härjad när hon sålde en tidning för hemlösa i Stockholm.
Alandh följer Pia genom helvetet och ut ur tunneln med värme och respekt. Vem har samma medkänsla och nyfikenhet på människor på samhällets skuggsida idag?
Nu har Tom Alandh tagit adjö med en filmserie som sammanfattar hans liv i ”televisionens tjänst”. ”Hej och tack för mig”, heter den på Alandhs typiskt lågmälda sätt. I den första delen konstaterar han att SVT inte var lika ängsliga förr. Då vågade de låta en poet läsa en protestdikt mot Franco på den spanska diktatorns födelsedag.
Idag skulle det väl tilläggas att diktatorn inte är här och kan försvara sig.
För oss som växte upp under 1980-talet när det bara fanns två kanaler var Jacob Dahlin ett unikt fönster ut mot den stora världen.
Hans nöjesprogram, som Jacobs stege, var en blandning av trams och intellektuella samtal. I P1:s aktuella radiodokumentär ”Jacob Dahlins hemlighet” påminns man om vilket uppfriskande inslag han var i offentligheten.
Dahlin gick tidigt bort i AIDS när sjukdomen ansågs skamlig, men innan dess satte han en ny tv-standard. Han bjöd in internationella gäster och talade flera språk och fick folkhemmet att kännas lite mer öppet och tolerant.
Idag känns SVT oerhört slätstruket och mallat. En hårdlanserad Carina Bergfeldt har pressats in i samma form. Hon som gjorde succé som USA-korrespondent utan att ha sett ett enda Aktuellt. Nu sitter hon toksminkad och stylad i knytblusar hon inte alls ser bekväm ut i.
Nej, låt Carina Bergfelt vara Carina från Götene. SVT måste liksom resten av samhället bli bättre på att vårda sina udda fåglar. Det blir så trist annars.
—