Public service är inte medelklassens megafon
"Det är liksom vitare än en vinterdag i fjällen"
En rapport från Journalistförbundet om rasism på SVT fick tidigare i somras stor uppmärksamhet. I studien intervjuas medarbetare med utländsk bakgrund och känslan av utanförskap är svår att missa. Frustrationen är stor.
"Det finns ingen etnisk representation. Det är liksom vitare än en vinterdag i fjällen. Vi ska spegla Sverige, men hur ska vi kunna göra det när alla heter typ Persson i efternamn, och är medelklass och är uppväxta här”, som en av medarbetarna beskriver det.
Kritiken är långtifrån ny. Som 2017 när 12 tidigare SVT-medarbetare med Alexandra Pascalidou och Tara Moshizi i spetsen protesterade mot den bristande representationen bland programledarna.
Inget verkar dock ha blivit bättre när saken förts på tal – tvärtom. Enligt den nya studien handlar det inte bara om dålig representation. Det handlar också om att utlandsföddas erfarenheter inte tas tillvara och om hur medarbetarna upplevelser att rasism som samhällsfenomen nedvärderas.
Också på Sveriges Radio finns problemet. I höstas skrev 39 SR-anställda på ett upprop titulerat "Vems SR?" till ledningen. Ett krav var att minst 25 procent av de anställda bör ha utländsk bakgrund. I dag är andelen ungefär fem procent inom hela public service.
Men kraven togs inte alls emot på ett konstruktivt sätt. SR:s VD Cilla Benkö meddelade visserligen att det är bra att frågan lyfts och bjöd in till möten med berörda, samtidigt kände hon inte alls igen sig i bilden av att SR skulle vara en rasistisk arbetsplats.
Resultatet blev senare snarare det motsatta när rasifierade SR-medarbetare fick restriktioner i vilka ämnen de tilläts bevaka. Också när årets sommarpratare presenterades var besvikelsen stor. "Var finns arbetarklassen bland sommarpratarna?", undrade Folkbladets redaktör Jonas Bergström. Andra protesterade mot en dominerande storstadskoppling bland de utvalda programvärdarna.
Men misstankarna om rasism och bristande representation är något varken SVT eller SR ska kunna smita ifrån. För de är arbetsgivare med ett särskilt ansvar. Som statligt finansierad public service med uppdrag om mångfald, inkludering och demokrati finns krav satta att leva upp till. Ett är att leva som man lär, något fler samhällsaktörer borde ta sig en funderare över. Ett annat är frågan om trovärdighet och legitimitet, vilket borde vara särskilt viktigt att leva upp till när högern vill skära i public services uppdrag.
När en så viktig hörnsten i vår demokrati är hotad, borde det vara särskilt angeläget att vara den där oberoende rösten för folket. För hela folket alltså. Inte bara för de som är medelklass och heter Persson.