Får jag fresta med ett mänskligt zoo?

Den strukturella rasismen började inte i Malmö

Anders Lindberg

Politisk chefredaktör

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Uppdaterad 2021-11-06 | Publicerad 2020-09-15

helskärm

I helgen spreds en film som tagits av medpassagerare där Malmöbon Benjamin Antwi släpas av ett tåg från Köpenhamn av gränspolisen trots att han visar legitimation och svarar på de frågor som ställs.

"Alla vi som regelbundet åker över bron vet att nyckeln till att inte bli stoppad är att vara vit supersvenne. Troligheten att jag skulle bli släpad av tåget i samma situation är lika med noll." kommenterade Moa Berglöf, tidigare talskrivare till statsminister Fredrik Reinfeldt på twitter.

Är det så? Hur ingrodd är egentligen rasismen i vårt samhälle?

Jag tänker att rastänkandets historia består av tusentals berättelser. Små och stora - om "vi" och "dom". Men att de alla finns i ett större sammanhang och en större historia. Ett nära förflutet som vår samtid försöker glömma bort.

Som berättelsen om Jardin d'Acclimatation, en lummig nöjespark i Bois de Boulogne, i Paris. Här fanns under många år ett mänskligt zoo. Till utställningar i Jardin d'Acclimatation kidnappades människor och visades upp som djur. Verksamheten upphörde först 1931.

En av de mer kända grupperna i parken var medlemmar ur en ursprungsbefolkning från Tierra del Fuego utanför Sydamerikas sydspets. På svenska har ögruppen det kittlande namnet Eldslandet. Den tysk-franska TV-kanalen ARTE sände nyligen dokumentären Savages - The Story of Human Zoos där de följde i gruppens fotspår och spårade upp nu levande släktingar.

Även i Sverige fanns bruket. På Skansen kunde man exempelvis se, inte bara älgar och björnar utan även samer. Hur skulle vi själva förklara det idag?

Jardin d'Acclimatation kan låta som en absurditet men så var tidens människosyn. En av Europas föregångare inom djurparker, tysken Carl Hagenbeck, var även pionjär inom människoutställningar.

Under slutet av 1800-talet ända fram till andra världskriget turnerade utställningar med olika ursprungsbefolkningar genom Europa. Ofta fick de dansa, visa sina högtider och kläder och leva "vanligt byliv" medan Europas medelklass förfasades och fascinerades på andra sidan djurparkens staket.
I tidningarna vävdes fantasifulla historier om kannibaler och dramatiska äventyr kring de olika utställningsobjekten. Man visade gärna upp djur och människor ur ursprungsbefolkningar tillsammans i "naturliga miljöer" och hundratusentals människor kom för att titta.

En av de mest kända personerna var Sarah Baartman, eller Hottentot Venus som hon kallades. Hon föddes 1789 i Sydafrika och togs till Europa av Hendrik Cesars and Alexander Dunlop 1810 för att visas upp samma år på Picadilly circus i London. Det fick mycket stor uppmärksamhet. Baartman avled 1815, sannolikt av smittkoppor. Hennes kvarlevor ställdes sedan ut till allmän beskådan på Muséum d'histoire naturelle d’Angers.

I samband med mordet på George Floyd och Black Lives Matter har diskussionen om hudfärg, systematisk rasism och diskriminering åter blivit en angelägenhet för alla. Man kan lätt få intryck av att detta är något som handlar om USA, om polisvåld och om hur det amerikanska samhället egentligen aldrig gjorde upp med sitt arv av slaveri och rasåtskillnad.

Men det började inte i USA. Kolonialismen och dess människosyn skapades här i Europa.

Jardin d'Acclimatation fortsatte ställa ut människor som djur långt efter att det amerikanska inbördeskriget avslutas och slaveriet förbjudits. Sarah Baartman jordfästes inte förrän 2002.

Ögonblicksbilder av ett betydligt större mönster.

Jag var inte på tåget när Benjamin Antwi blev avsläpad, men filmen väcker onekligen obehagliga frågor. Vad hände egentligen? Har Moa Berglöf rätt i att hudfärg påverkar vilka som får åka fredade på tåg?

Vi kanske inte har kommit så långt från Jardin d'Acclimatation som vi vill tro