Jag tänkte inte rädda världen
Kokböckernas storhetstid borde vara över. De som inte får sina matrecept levererade med maten – färdiga matkassar är högsta mode, i alla fall i min bekantskapskrets – kan ju alltid söka på nätet. Där finns allt från vardagsrecept från livsmedelsindustrin till avancerade matbloggar bara en sökning bort.
Ändå kommer det nya böcker om mat, och andra uppdateras. Det gäller till exempel Alf
Anderssons ”Så röker du kött och fisk” (Bokförlaget Settern) som i den nya upplagan kort och gott fått titeln ”Rökning”.
Andersson berättar för den hugade hur det går till att bygga olika typer av rökar, hur köttbiten eller fisken ska förberedas och förstås hur själva rökningen går till. Klassisk kunskap, men kanske inte absolut livsnödvändig i den sänkta restaurangmomsens och den färdigpackade matkassens tid.
Anderssons bok kvalar väl in i kategorin för specialintresserade. Hemma hos mig kommer rökboken att hamna tillsammans med böckerna om korvtillverkning och recepten på surdegsbröd.
Nu kan jag ana hur några av er suckar. ”Låt oss slippa det här hipsterskräpet. Vi vill inte läsa en självbelåten text till om glada grisar och närproducerade grönsaker”.
Okej, jag förstår. Jag lovar att inte sprida bilder av rökta fiskar eller beskriva doften av rökta korvar på sociala medier.
Jag är dessutom inte särskilt förtjust i IPA, och faktum är att mitt skägg daterar sig tillbaka till den tid när det fortfarande rådde allmän värnplikt och enklaste sättet att klara av morgonvisitationen var att sluta raka sig.
Men jag tycker om mat, och jag tycker om att lära mig behärska så mycket som möjligt av produktionen. Därför att det faktiskt många gånger blir godare än något som går att köpa. Vad slår ett hembakt bröd som fått jäsa riktigt långsamt, och vem har alls sett ett rökt älghjärta till salu?
Receptet på rökt hjärta finns i Anderssons bok, och jag har prövat. Efter tio timmar i det lilla rökskåpet från Dorotea smakade det rätt speciellt, men gott.
Ändå är det kanske inte bara smakerna som får mig att hugga alved, salta köttstycken och sedan passa röken i timmar. Kanske handlar det också om något slags glädje.
För det är ju det som är det märkliga, att samtidigt som allt fler av livets områden blir föremål för lönearbete – det är till exempel det hela rut-systemet går ut på – verkar vi ju söka just de kvaliteter som aldrig låter sig professionaliseras. Spänningen på en fisketur, glädjen i att kunna servera egna grönsaker eller alltså känslan av att provsmaka en köttbit efter timmar i röken.
För någon handlar det kanske om att rädda världen eller att förverkliga sig själv. Jag nöjer mig med att resultatet blir gott, och att det är roligt.