Ännu en möjlighet som gått förlorad
När politiken tar över Las får vanligt folk betala
Scenerna känns igen. Utvakade förhandlare i Stockholms centrum. Reportrar som "häckar" utanför sammanträdesrummen. Nattliga uttalanden och braskande rubriker om arbetsmarknaden.
Tills förhandlingarna om Las blev politisk dynamit verkade det vara en förlorad värld. Förlorad därför att det var precis så här nyhetsrapporteringen såg ut på den tiden villkoren i arbetslivet fick ta en rimlig del av det offentliga samtalet. När vi pratade om anställningsvillkor, trygghetssystem och ersättning och inte bara ägnade oss åt kulturkrig.
Men oktober 2020 betyder också förlorade möjligheter. Ingen utanför förhandlingsrummen eller styrelserummet på LO-borgen kan med säkerhet säga varför förhandlingarna sprack. Vi får gissa.
Tiden har runnit ut
Det vi vet är att det måste ha varit nära. Det vi också vet är att fack och arbetsgivare tillsammans skulle ha behandlat frågor om arbetets vardagsliv med betydligt större allvar än de politiker som nu tar över.
Den tidigare arbetsmarknadsminister Hans Karlsson har berättat att han funderade på varför politiken kändes så främmande. Som facklig företrädare hade han trots allt förhandlat ett helt liv.
Karlsson, som var en tänkande politiker, hittade svaret:
– Som facklig företrädare var den jag förhandlade med aldrig ute efter mitt jobb.
Politiskt slagträ
Nu blir villkoren för fyra och en halv miljon anställda just ett slagträ i kampen mellan politiker som just är ute efter varandras jobb. Det känns som det bara kan sluta illa.
Förslagen i den utredning som presenterades i början av sommaren kan inte bli regeringens förslag. Delvis därför att de skulle rubba den grundläggande balansen på arbetsmarknaden. Det skulle strida mot januariavtalet. Men framför allt därför att förslagen skulle slå sönder vardagen för väldigt många människor.
För anställda på framför allt mindre företag skulle förändringarna betyda en livslång provanställning. Äldre, utslitna och uppkäftiga anställda kommer att rensas ut.
Svåra förhandlingar väntar
Som om inte det vore nog måste också vårens uppskjutna löneförhandlingar klaras av. Och när avtalen löper ut upphör också fredsplikten.
Avtalsrörelsen skulle ha blivit svår under alla omständigheter. Nu - när alla tycks vara sura på alla - kan det bli ännu värre.
En värld kan ha gått förlorad och det lär inte längre vara någon mening att hoppas att fack och arbetsgivare ska kunna ta tillbaka kontrollen. Det bästa vore fortfarande om politikerna häll fingrarna borta, men nu ligger villkoren för Sveriges löntagare just där.
Det känns verkligen inte betryggande.