De fattigaste – ett särintresse
S borde ägna sig åt fyra T:n
Mona Sahlins tal inför Socialdemokraternas förtroenderåd är ett av de märkligaste tal som hållits av en S-ledare. Frågan är om det skrev in eller ut henne ur den socialdemokratiska historien.
Hettan och patoset kunde ingen ta miste på. Sahlin uppvisade samma engagemang som i valrörelsens slutskede. Men redan då var det för sent.
Innehållsmässigt var det mer besynnerligt. Partiledaren tillika statsministerkandidaten tog plötsligt avstånd från den politik hon och partiet gått till val på.
Ja, inte bara från politiken utan från den regeringsallians som hon hade bett väljarna om förtroende för. Självkritiskt och modigt?
Jodå, men knappast imponerande ur ett demokratiskt perspektiv.
Detta är historia. Viktigare är den krisanalys som socialdemokratin nu måste ägna sig åt. Det är olyckligt om allt fokus läggs på partiledarfrågan. Valförlusten var politisk.
Sahlin talade bra om vikten av politik som bygger på jämlikhet och utveckling. Men det politiska innehållet kändes sprunget ur gårdagens konflikter. Sahlin nämnde inte finanskrisen eller globaliseringen eller EU och sa inte mycket om klimatkrisen.
Det är symptomatiskt för dagens socialdemokrati.
Inte heller kriskommissionen tar globaliseringen på allvar. I stället blir finanskrisen ett slags svartepetter att skylla regeringen Reinfeldts popularitet på.
Det är inte seriöst.
Arenagruppens valanalys presenterades i veckan. Den är mer intressant. Rapporten består av inlägg av alltifrån Ali Esbati till Klas Eklund. Texterna utmärks av seriositet, av en vilja att djupanalysera och försök att mejsla fram vår tids politiska utmaningar.
LO-utredarna Anders Nilsson och Örjan Nyström borrar i den centrala iakttagelsen att intressegemenskapen mellan arbetarklass och medelklass håller på att spricka upp. De pekar på insider/outsider-problematiken, något de påpekade redan efter valet 2006.
Omvandlingen av arbetslivet, den ökande utsorteringen av dem som inte presterar på topp samt framväxten av en ny välbeställd övre medelklass, som gärna köper privata välfärdslösningar, banar väg för en ny intressegemenskap ovanifrån.
Det vi ser är just det tvåtredjedelssamhälle som Thatcher drömde om.
”När socialdemokratin tog allmänintresset i anspråk förvandlades de rikaste till ett särintresse som skulle hållas på plats i Folkhemmet. Samtidigt fick allmänintresset ett konkret innehåll av den bärande alliansen av arbetare och breda mellanskikt.
I de nya Moderaternas Sverige är det tvärtom: Det är de fattigaste som är ett särintresse som ska hållas kort medan allmännyttan definieras utifrån intressena hos samhällsbärarna av bättre etablerade LO-grupper ... över mellanskikten till dem med störst resurser i storstädernas mest exklusiva villaområden”, skriver de.
Nilsson/Nyström pekar också på att reaktionerna på kapitalismens nya utvecklingsdynamik till stor del handlar om en längtan efter svar på vart vårt samhälle är på väg. Människor efterfrågar en helhetsbild som de kan identifiera sig med och känna tillit till.
Detta tror jag är avgörande. Utmaningen i dag liknar mycket den i början av 1900-talet. Fascismens falska gemenskapslockelser hörs återigen i Europa.
Nutidsmänniskan längtar nog inte efter mer valfrihet. Hon är ganska trött på det ständiga väljandet mellan elbolag, tågbolag och vårdbolag. Hennes politiska sökande handlar snarare om längtan efter sammanhang och framtidsriktning.
Socialdemokraterna i dag borde ägna sig åt fyra T:n.
Tillit: Hur svara på otryggheten i ett alltmer kortsiktigt och oförutsägbart arbetsliv? Hur kan socialförsäkringarna återigen bli det trygghetsnät som ger mod och kraft att satsa nytt?
Tid: Bland såväl LO-arbetare som tjänstemän finns känslan av att inte kunna råda över sin tid. Svaret handlar om arbetets organisering likaväl som välfärdsstatens reformering.
Teknik: Socialdemokratin har alltid varit teknikoptimist. Nu gäller det att göra något konkret av visionen om det gröna folkhemmet. Och förstå att informationstekniken skapar nya maktfrågor.
Transnationellt: Kapitalismens omvandlingstryck är gränslöst. Politiken måste hitta sitt övernationella svar och bli en demokratisk motvikt till social utslagning, klimatkris och ökad främlingsfientlighet.
Här någonstans kan en ny socialdemokrati ta sin utgångspunkt och börja berätta om ett samhälle vars svar på rädslan och inskränktheten heter jämlikhet.