Vi går mot bättre tider
”Vi blev ju inte lyckliga här i den jättefria konkurrensen”
Stellan Skarsgård, Nina Björk, Ulf Lundell och Aaron Sorkin är fyra aktuella exempel på att någonting händer här och jag tror jag vet vad det är. En motreaktion på kommersens tidevarv. Vi går mot bättre tider. Vi blev ju inte lyckliga här i den jättefria konkurrensen.
Skarsgård intervjuas i nätpublikationen The Talks om USA och Sverige. ”I live in Sweden because the taxes are higher, nobody
is starving, good health care, free schools and universities.” I USA däremot är utbildningsnivån lägre vilket gör befolkningen
till lätta offer för slirande makthavare och kommersiella krafter.
Samma idé bär Aaron Sorkins nya underbart idealistiska tv-serie ”The newsroom” (C More, söndagar 20.00), som handlar om ett nyhetsprogram som slutar prioritera billiga, säljande händelser och i stället blir elit-media som ägnar sig åt riktiga nyheter och hårda fakta eftersom ett samhälle går åt helsicke om medborgarna inte är korrekt informerade.
Tv-bolagets ledning blir vansinnigt när programmet retar upp företagen som köper reklam och inte vill få otrevlig publicitet. Men programmet står på sig. Det är en mycket vacker dröm om patos, sanning och anständighet som ”Vita huset”-skaparen målar upp.
I The Talks tillägger Skarsgård att Sverige blivit alltmer utförsålt, som USA: ”They are of course deconstructing it and privatizing everything now, but there has been some achievement up there, in that cold north.”
Ulf Lundell är, om möjligt, en ännu ilsknare medelklassman på sitt nya dubbelalbum ”Rent förbannat” än han var i romanen ”Allt är i rörelse” förra året. I en central låt, ”FBL II”, tar han tillbaka sin egen gamla sång som hade texten ”Det är folket som bygger landet, folket är de enda som kan det” och mässar nu ”De säger att folket bygger landet, jag vet inte längre om det kan vara sant”.
När svenska företag varje år lägger 60 miljarder kronor på reklam misstänker Lundell att det är kommersen som bygger landet och att folkets vilja styrs. Vilket givetvis är sant. Vi folket manipuleras ständigt. Som fastighetsföretaget Axfast skriver i ett reklamskyltfönster i Stockholms innerstad:
”Klara färger, pigg musik och oxfilé i ögonhöjd. Det är ingen slump att en butik ser ut som den gör. Men vad är det för idéer som ligger bakom? Och vem bestämmer vad du köper?”
Detta är också ett tema i feministikonen Nina Björks konsumtionskritiska essäbok ”Lyckliga i alla sina dagar” som bland annat lyckas koppla Walt Disneys ständiga ”Följ dina drömmar!”-teman till att 18 procent av världens befolkning saknar dricksvatten och 815 miljoner människor är kroniskt hungriga, och att 85 procent av världens samlade tillgångar ägs av 10 procent av jordens befolkning. Men Björk tar även de små greppen på vår egen konsumtionshets där ”Köp!” börjat få betydelsen ”dröm”.
Nina Björk levererar också en i både stort och smått obehagligt sann oneliner: ”Att leva i konkurrens föder rädsla”. Det föder prestation också förstås, men hur mycket ska vi behöva orka tävla, slåss och köpa?
Detta var fyra små kulturella exempel i en värld som ännu massivt domineras av storföretag, kommersiell tv, högertidningar, privatiserad konkurrens och synlig eller osynlig reklam.
Men de är inte ensamma, någonting händer här, alltfler tröttnar, det är en liten medelklassrevolution på gång. Vilket egentligen är självklart efter åratal av högerblåst egoboost.