Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Maktkaoset borde inte ha kunnat ske

Orimligt att man kan fälla en regering utan ett eget alternativ

Stefan Löfven är återvald som statsminister. Det blir tredje gången gillt.

Om det blir en fjärde gång efter valet 2022 står skrivet i stjärnorna. Det bär mig emot att skriva men regeringskrisens vinnare är sannolikt Ulf Kristersson som nu har betydligt bättre chanser att vinna nästa val än han hade för bara två veckor sedan.

Stefan Löfven vann i det korta perspektivet, som många gånger förut. Humlan fortsätter flyga och det är bra för Sverige.

Men det är dags att ställa några obekväma frågor.

Bör det verkligen vara möjligt att fälla en regering utan att ha ett eget alternativ?

Det är inte på något sätt självklart. En annan modell är att man låter riksdagen rösta mellan olika kandidater till statsministerposten. I så fall måste en opposition enas om en annan kandidat och samla majoritet för den.

Med vår nuvarande modell kan Sverige mycket väl hamna i ett läge där ingen kan bilda en ny regering. Och där landet skulle styras långa tider av övergångsregeringar. I ett krisläge skulle det kunna sluta i katastrof.

I Tyskland har man istället valt en modell med konstruktivt misstroende där man helt enkelt inte kan skapa ett maktvakuum i centrum av den tyska demokratin. Det krävs att man har en ny regering som kan tillträda om man vill fälla den sittande.

Bakgrunden är de historiska erfarenheterna från Weimarrepubliken där demokratin lamslogs vilket gynnade extrempartier både till höger och vänster.

Bland andra statsvetarprofessorn Olof Petersson har föreslagit att samma modell införs i Sverige. Idén är inte ny och i takt med att riksdagen blivit allt mer fragmentiserad och låst ökar tyngden i argumenten.

Den nu avslutade regeringskrisen visar tydligt hur lätt det är för tillfälliga allianser att fälla en regering utan att för den skull ha några som helst ambitioner att regera. Ulf Kristersson slängde in handduken utan att ens våga ta votering i kammaren.

Denna gång var det Vänsterpartiet, men nästa gång kan det vara betydligt mer destruktiva krafter som vill skapa kaos. Och farligare tider.

Att ändra grundlagen är inget som sker snabbt och det behöver naturligtvis finnas en bred förankring bakom eventuella nya regler. Men det maktkaos vi nu sett är potentiellt ett lika stort problem för båda sidor. Sverige måste kunna regeras.

Sedan 2010 har en ökande grad av parlamentarisk röra präglat svensk politik. Denna regeringskris är egentligen bara kronan på verket. Men den borde inte ha kunnat ske.

Vi brukar i Sverige se lite snett på länder som Italien och Belgien med deras tradition av närmast permanenta regeringskriser. Men om vi inte gör något åt vårt system kan det mycket väl vara vi som blir det avskräckande exemplet i framtiden.