Nej, gängkriminella är inte hjärtlösa vilddjur
Sebbe Staksets tårar drabbar hårdare än ultravåldet
Igår kväll sköts en man till döds utanför en pizzeria i Hallstahammar. Motivet är oklart och ingen är gripen för den brutala avrättningen. Det ser iskallt ut när man skriver detta, men man har vant sig vid den här typen av nyheter. Vi är i vecka 38 och hittills har 31 personer skjutits ihjäl i år.
Antalet barn under 15 år som misstänks för inblandning i mordplaner har tredubblats på bara ett år.
I medierna rapporteras det om gängkriminella, ”barnsoldater” och familjeklaner som tar över i samhället. De hotar vår säkerhet och sprider skräck.
Sällan får alla dessa pojkar och män och en hel del flickor och kvinnor ett ansikte med kött och blod. De är siffror i en statistik som får oss alla att skämmas över samhällsutvecklingen.
De som bland annat kan berätta hur livet verkligen är i den här skuggvärlden – som många rapartister – möts numera med kalla handen från etablissemanget. Det spelar ingen roll att musikgenren lever sitt eget liv och är hur stor som helst i andra kanaler.
Men Sebastian Stakset är ett undantag. Han var tidigare grovt kriminell och rappare i gruppen Kartellen som är som svensk ”gansterraps” Rolling Stones. Originalet som fått många efterföljare.
Idag är han sedan många år kyrkligt aktiv och jobbar främst med välgörenhet. Bland annat med insamlingar till sjukvården i Ukrainas krigsfronter. Han hörs och syns.
Nu filmdebuterar Stakset med en huvudroll i bioaktuella ”Miséria” som är löst baserad på hans eget liv. Filmen är regisserad av Liam Norberg som har en historia som påminner om Staksets.
Norberg slog igenom som ung i kultfilmen ”Sökarna” som skildrade den undre världen i 1990-talets Stockholm. Norberg greps strax före filmens premiär, misstänkt för ett värdetransportrån. Efter sitt avtjänade straff blev även han frälst och engagerad i frikyrkligt arbete.
I ”Miséria” berättar de om en allt annat än glamorös gangstervärld. Istället är det en tillvaro fylld av ångest, paranoia, stress, droger och våld. Stakset spelar ”Adam” som ser kriminaliteten som enda vägen att bli någon och att få något.
Han åker in och ut ur fängelset och dras längre ned i misären. Människor misshandlas och avrättas för en skuld eller för att ha inkräktat på den andres revir. Ett människoliv är inget värt. När Staksets karaktär bryter ihop av gråt drabbar det nästan hårdare än filmens ultravåld.
Nåden och vändningen i ”Miséria” kommer när Staksets ”Adam” blir sedd och hörd av en präst. Kyrkan blir hans räddning.
Även den som inte har en religiös tro kan sakna just det medmänskliga i dagens Sverige. Att alla människor ska få en rättvis start i livet, att kunna bli förlåten och få en möjlighet att förändras. ”Miséria” är ingen femplus-film, men ger ändå en unik inblick i den svenska kriminalitetens frontlinjer. Av de som själva varit på plats.
Nej, gängkriminella är i grunden inga hjärtlösa vilddjur. Många av dem har sannolikt dragits in i skiten för att de inte har sett någon annan utväg. Löser vi inte det kommer nyheterna om dödsskjutningar bara att fortsätta.