Stackars alla skattetrötta
Den här veckan har handlat om moderaternas (bristande) skattemoral. En efter en har moderata företrädare tvingats berätta vilka svarta tjänster de köpt.
”Det kan kanske finnas exempel på hur någon skattetrött moderat har gjort fel”, säger statsminister Fredrik Reinfeldt till TT.
Tänk om Reinfeldt hade sagt samma sak om bidragsfusket: ”Det kan kanske finnas exempel på hur någon arbetstrött medborgare har gjort fel.”
Det skulle aldrig hända. Skattefusket kostar statskassan många fler miljarder än bidragsfusket. Men alliansregeringen misstänkliggör hellre sjuka och arbetslösa än tar itu med snikna höginkomsttagare.
Så fungerar klasspolitiken. När skattefusket avslöjas är det inte fusket utan skatterna som görs till problemet. Folk är ju så ”trötta” på att betala för välfärden.
”Vårdval Halland” hyllas som ett effektivitetens och valfrihetens paradis. Där får vårdcentralerna betalt efter hur många patienter som listar sig hos dem.
Men vänta, blev det inte lite orättvist? Vårdcentralen i det socialt belastade Andersberg går nästan två och en halv miljon kronor back. Medan vårdcentralen i det mer välbeställda Bäckagård går en och en halv miljon plus. Bäckagård kan investera, förbättra och kanske anställa ny personal.
”Nej, det är ju inte så att vi är så mycket duktigare än de, det här systemet har ju missgynnat dem”, säger Mats Aili, chef på vårdcentralen Bäckagård, till Radio Halland. Han fortsätter:
”Men det ligger väl i systemets tanke som i samhället i övrigt, att det finns butiker som går bra och butiker som inte går så bra.”
Systemet avslöjar sig. Sjukvården får aldrig bli någon butik. Behoven ska styra resurserna. Från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Sjukvården är ingen marknadsplats. Den är en livsnödvändighet.
Hittills har ”Vårdval Halland” bara tagit hänsyn till åldern på vårdcentralernas patienter. Landstinget utreder nu om man även ska ta hänsyn till hur vårdkrävande patienterna är när pengarna delas ut.
Ursäkta, men det borde väl ha varit en självklarhet från början?
Om några dagar kommer bokpaketet på posten. Doris Lessings memoarer ”Under huden” och ”Vandra i skugga” i nytryck. Jag längtar efter feministisk läsning.
”Det är ett stort författarskap som prövar villkoren för kvinnan i det moderna samhället på ett sätt som inte viker för det som är svårt, smutsigt och tungt, men med en otrolig livskraft”, sa Maria Schottenius, Dagens Nyheters kulturchef, när Lessing presenterades som Nobelpristagare.
För några år sedan längtade jag inte det minsta efter Lessing. Jag var skitsur på henne.
I augusti 2001 var Lessing i Edinburgh och sa: ”De dummaste, sämst utbildade och obehagligaste kvinnorna kan smutskasta den trevligaste, vänligaste och intelligentaste man utan att någon protesterar”. Hon tyckte att en ”lömsk” och ”slapp” feministisk kultur höll på att ta över.
Europeiska feminister gick naturligtvis i taket. ”Inget får större uppmärksamhet än en kvinna som förnekar att kvinnor förtrycks”, skrev jag själv.
I dag är jag snarare förtjust. Kan man göra något annat än att älska en powertant som vägrar passa in i mallen, som sparkar vilt åt alla håll? När Svenska Akademien kallade Lessing ”den kvinnliga erfarenhetens epiker” utbrast hon ”Det är ju löjligt! Har de verkligen sagt så?”
Precis så oanpasslig vill jag ha min feminism.