Snökaoset var inte bögarnas fel
Det var otroligt roligt. ”Det är bögarnas fel”, sjöng komikern Henrik Dorsin och humorgänget Grotesco i en käck gospel i tv-programmet ”Allsång på Skansen” förra sommaren.
Allt, precis allt, var bögarnas fel. Kriget i Afghanistan, diktaturen i Iran, jordskalv, översvämningar, skilsmässor, alkoholism, lapplisor, galen fundamentalism och ateism – allt var bögarnas fel.
Fattigdom, omoral, regn och gräl, att man suttit framför datorn så att nacken blivit stel – ”på nåt vis kan jag känna att det är bögarnas fel”, sjöng pastor Dorsin.
Klippet från Grotesco-avsnittet där låten framfördes i SVT första gången har setts över 2, 8 miljoner gånger på Youtube. Det är en modern humorklassiker.
Satiren var främst riktad mot den kristna högern, men som
i all god humor innehöll den en kärna av allmän obehaglig sanning:
Människans personliga och kollektiva dragning till att skylla ifrån sig, antingen uppåt eller nedåt. Det finns ju verkligt obehagliga historiska exempel på hur folk mobiliserar sig mot en påhittad yttre fiende, 1930-talet till exempel.
”Everybody’s got to have somebody to look down on, who they can feel better than at anytime they please”, som countrypoeten Kris Kristofferson sjöng i ”Jesus was a capricorn”.
Det är frustrerande att inte hitta någon ansvarig, ett högsta höns, en makt! Man behöver ju en syndabock!
Alla vill ha någon att se ned på, särskilt i brist på någon att sparka uppåt mot. Så att man står ut med sin egen risiga situation, sina egna tillkortakommanden.
Själv brukar jag skylla på samhället när det rör sig om något viktigt. Jag anser att det är samhällets ansvar om vissa är fattiga, om någon behandlas illa, om något är orättvist. Som medborgare måste jag förstås göra min plikt, men också kräva min och andras rätt av samhället.
Dessvärre, och inte så lite fånigt, försöker jag hitta syndabockar även i det lilla tramsiga livet. Så jag medger att jag var riktigt frustrerad i onsdags morse när jag ilsket svärande försökte ta mig till förskolan och sedan till jobbet.
Det gick med en kopiöst svettig hårsmån och under tiden grymtade jag om kommunen, SL, borgarna, SJ, sossarna, industrin, Gud, bankerna, media – någon bara måste vara skyldig! Kanske alla i en stor konspiration?
Men nä, det höll inte. Det fanns ingen att anklaga för att det under en natt vräkte ner enorma mängder snö, så pass mycket att inte ens en armé hade hunnit skotta gator och tågspår vänligt inställda till fötter och hjul.
Så jag började sjunga på Grotescos hitlåt och skrattade i snödrivorna. Men tyvärr är den ju sann.
När det inte finns någon tydlig makt att hålla ansvarig är det lätt att projicera sina problem på en minoritet, och då är det inte roligt längre.