Något ruttet händer med public service
Varför slås SR och SVT nu sönder? Spåren leder till Jimmie Åkesson
Jimmie Åkesson tog en paus och andades in.
– Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 för länge sedan. Jag tycker det är vänsterliberal smörja rakt igenom, sa han i Morgonpasset i P3.
En ”skitkanal” som han uttryckte det.
När han senare skulle förklara sin syn på public service sa han att ”Uppdraget bör handla mer om att bygga sammanhållning, bygga kulturarvet och fokusera på den lokala nyhetsbevakningen.”
I onsdags varslade Sveriges radio 100 personer. Sammanlagt ska ungefär 180 bort men många har redan skrivit på för avgångsvederlag.
Den direkta orsaken är inflationen och ökade säkerhetskrav. På Sveriges radios blogg skriver VD:n Cilla Benkö att kostnaderna måste ner med 225 miljoner kronor och att det tyvärr kommer drabba både lyssnare och medarbetare.
Regeringen, som är helt beroende av Jimmie Åkesson, har valt att inte kompensera för de ökade kostnaderna. Det är naturligtvis ett aktivt beslut. 225 miljoner är kaffepengar i statskassan.
Program som Människor och tro, Radioföljetången och Public service läggs nu ner. Ekots Kinakommentator och Kinapodden i P1 försvinner liksom Sveriges Radios klimatkorrespondent.
Flera redaktioner som sänder på främmande språk, ryska, kurdiska och tigrinja som talas i Eritrea, skrotas.
Är detta verkligen så genomtänkt?
Kinas utveckling är sannolikt mer avgörande för oss på lite längre sikt än något annat utrikespolitiskt område. Nästa ”Ukrainakrig” kan mycket väl vara ett kinesiskt anfall mot Taiwan.
Klimatfrågan är vår största politiska utmaning överhuvudtaget. Debatten är omgärdad av konspirationsteorier och oljefinansierade särintressen. Just där behövs public service.
Och de språk som nu försvinner pekas i andra sammanhang ut som strategiska för att motverka desinformation och nå ut med en mer korrekt Sverigebild.
Vet statens ena hand verkligen vad den andra gör?
Kanske passar inget av detta in i SD:s vision om att ”bygga sammanhållning, bygga kulturarvet och fokusera på den lokala nyhetsbevakningen” men varför ska egentligen ett parti med bara en femtedel av väljarkåren bestämma detta?
På SVT finns också sparkrav, men ett större problem verkar vara att rädslan för Jimmie Åkesson har tagit över helt. I tidningen Journalisten berättar källor inifrån om hur man börjat ta allt mer politiska hänsyn.
– SVT styrs just nu av en rädsla för vad politikerna kan tänkas hitta på. Det är ett ständigt politiskt taktiserande, säger en.
Flera av källorna verkar mest vara ute efter att kritisera VD:n Hanna Stjärne och palatsintriger ska självfallet tas med en nypa salt.
Public services chefer borde strunta i vad som sägs i Tidöavtalets slutna rum
Men det är uppenbart att SVT de senaste åren har förändras. Man är mer ängsliga och de frågeställningar och vinklar som dominerar speglar regeringens och SD:s dagordning.
Det mesta är, för att sammanfatta, invandringens fel och alternativa röster får allt mindre utrymme.
I klimatrörelsen och den antirasistiska rörelsen börjar SVT betraktas som en motståndare, snarare än en nyhetskälla.
Den verkliga brytningen skedde i och med Gaza. Kritiken handlar om att SVT mest lyft fram Israels sida av saken. Lidandet i Gaza blev mindre synligt och vissa program har rentav anklagats för desinformation.
Eftersom unga människor ofta får sin information från TikTok, Youtube och Instagram skapas ett extremt farligt förtroendeglapp.
Media riskerar, som vi konstaterat, att förlora förtroendet från en generation. Och SVT står främst i ledet.
Men Gaza blev bara sista strået som knäckte kamelens rygg. Sedan länge har det pågått en organiserad kampanj från höger för att framställa SVT som ”vänster” och det ser ut som att cheferna på public service försökt överkompensera för det.
På ett sätt är det mänskligt.
Det forskningen visat är att högerväljare litar på SVT i mindre utsträckning än vänsterväljare. Särskilt SD:s väljare har lägre förtroende.
SVT verkar ha försökt väga upp detta med mer invandringskritiska frågeställningar och genom att prioritera bort frågor och medverkade som retar upp SD:s nättroll. Steg för steg verkar rädslan för reaktioner och för ”vad politikerna kan tänkas hitta på” ätit sig in i organisationen.
SD har själva bidragit aktivt till detta. Dels är partiets trollfabriker en väl organiserad verksamhet, vilket bland annat ETC kunnat avslöja.
Dels så utreds public service just nu och Tidöpartierna förväntas föreslå stora förändringar. En utredning om detta, ledd av förre KD-ledaren Göran Hägglund, ska presenteras 30 april.
Så ja, det är mänskligt att cheferna i public service nu är rädda. Kombinationen av nedskärningar och oro för politiska repressalier är en kraftfull häxbrygd i vilken organisation om helst. Men det är också livsfarligt.
I Stanfordprofessorn Timothy Snyders nu klassiska bok ”Om tyranni” har han ett kraftfullt råd att ge: lyd inte i förväg.
Timothy Snyder, som är expert på Östeuropa och Ryssland, skrev boken när Donald Trump kom till makten som en handbok i att stoppa en auktoritär samhällsutveckling.
”Lyd inte i förväg” betyder att man inte ska anpassa sig till vad man tror att auktoritära makthavare vill. De kan bara driva igenom sin vilja om människor anpassar sig frivilligt.
Public services chefer borde sluta vara så rädda för vad som sägs i Tidöavtalets slutna rum. Låt SD ta konflikten med blanka vapen i offentlighetens ljus.
SR och SVT borde kräva extra anslag för att stoppa nedskärningarna. Och strunta i vad riksdagsledamöter twittrar eller vem nättrollen är arga på just i dag.
”Vänsterliberal smörja” sa Jimmie Åkesson. För lyssnarna lät han mest grinig. Och vet ni vad? 80 procent av svenska folket röstade faktiskt på andra partier.
Lite ryggrad, det är vad public service skulle behöva. Sluta vara så rädda för SD.