Andersson fegar inte för skattehöjningar
Det är inte lätt att vara socialdemokratisk finansminister. Hjalmar Branting, den första i den rollen, drevs in i en djup depression av det tröstlösa harvandet med politikens teknikaliteter.
Mannen som skapade ett maktparti av en gräsrotsrörelse klarade bara två och en halv månad på finansdepartementet.
Som Olle Svenning skriver i sin biografi: Branting var ideolog och pedagog. Inte praktiker.
Men ett politiskt parti med ambitioner behöver båda sorter.
I går var det Magdalena Anderssons första riktiga dag på jobbet. Sedan valet är Stefan Löfven statsminister. Men politiken är fortfarande Anders Borgs.
När den rödgröna budgeten röstas igenom i riksdagen om ett par veckor finns ingen att skylla på längre.
Så vad vill Magdalena Andersson med Sverige?
Politiskt formades Andersson under Persson-eran i svensk politik. Det var en tid av budgetsanering och ekonomisk kris. Men ett lika viktigt arv är dåtidens debatt om ”Den tredje vägen”. Politiker som Tony Blair och Bill Clinton tonade ner vänsterns kritik av marknader och drev linjen att utjämning skulle ske med utbildning, inte fördelningspolitik.
Vi lever i en annan tid nu. Det nyliberala ekonomiska paradigm som den tidens S-politiker försökte samexistera med existerar inte längre.
Finanskrisen visade faran med oreglerade marknader. Västvärldens medelklass är tillbakapressad och ojämlikheterna exploderar. Inflationshotet är borta och ersatt med stagnerande tillväxt och nollränta.
På 1990-talet var frågan om socialdemokratin skulle orka avreglera tillräckligt mycket.
I dag säger både Internationella valutafonden IMF och Bill Clintons före detta finansminister Larry Summers att rika länder bör möta låg tillväxt och ökade klyftor med kraftfulla offentliga investeringar.
Magdalena Andersson har en bakgrund som tjänsteman, inte politiker.
Detta i en tid när vi behöver just politiskt mod att tänka nytt.
Å andra sidan är hon också en pragmatiker och hårding. Vilket är egenskaper som kommer att krävas nu.
På Anderssons presskonferens i går var det viktigaste ordet ”investeringar”. Finansministern tecknade en bild av svensk ekonomi där privata företag inte vågar satsa och där statens roll är att gå före med mer pengar till utbildning, infrastruktur och bostäder.
Finansministern vill satsa på skolan, på bostäder och infrastruktur. Hon måste pressa ner arbetslösheten om hennes regering ska ha en chans att bli omvald.
Och hon verkar faktiskt vilja ta ordentliga tag.
Anderssons 1990-talsreflexer verkar göra det omöjligt för henne att låna till reformer, trots att det vore ekonomiskt rationellt.
Däremot, och detta skakar nu Alliansen, är hon beredd att höja skatter. Inte på arbete, men på annat.
Reformerna ska finansieras ”krona för krona”, vilket låter som Anders Borg men i själva verket innebär motsatsen. För Moderaterna var skattesänkningar målet. För Andersson innebär ansvar att varje satsad krona måste finansieras. Skatter är ett medel och kan höjas om det krävs.
Hittills har det handlat om att ta tillbaka Borgs ineffektiva sänkning av arbetsgivaravgifter för unga, om bensinskatter och rut- och rotavdrag.
Men mer kommer.
På presskonferensen fick Andersson frågan om när en satsning som inte fanns med i vårbudgeten skulle presenteras.
– I höst, när det finns möjlighet att göra andra skatteförändringar, svarade hon med ett snett leende.
Vilket slags finansminister Magdalena Andersson blir?
En praktiker, garanterat. I övrigt vet vi inte riktigt än. Men det finns tecken på att hon kommer att våga mer än vad Alliansen trott och S-väljare vågat hoppas på.
Och en sak är säker redan nu. Hon kommer i alla fall inte att klappa ihop efter tre månader på finansdepartementet.