Vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!
Jag tänker ibland på att byta jobb. Om ett år har jag varit här i 20 år. Hur gick det till, åren flög förbi. Något nytt vore utmanande, spännande – kanske avslappnande.
Men vem behöver mig? Vem skulle välja mig? Jag är inte ung längre även om jag tror det, jag är över 40, vem anställer någon som är 40? Gränsfall.
Det ska vara ungdom. Allt ska förnyas. Rutin är oattraktivt.
Åldersdiskrimineringen i samhället är påtaglig. Den är grym.
Är du 50 är du körd. Det jobb du har är det jobb du får leva med – tacksamt, eftersom du inte är en av de 430 000 som inte ens har ett jobb.
Är du 55 och dina leder utslitna efter ett långt yrkesliv inom vården är du i helvetet. Ingen, absolut ingen, kommer att anställa dig. Ingen.
Och ändå måste du arbeta längre eftersom pensionsåldern måste höjas eftersom vi numera lever längre. Omöjlig matematik.
Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) sa angående den statliga ålderspensionsutredningen i veckan att du själv har ansvaret för att kunna jobba längre. Du ska börja träna – ja träna! – eftersom ”man har ett ansvar att hålla sig i fysisk trim”.
Fy skam. Ministrar bestämmer över mycket men har inget mandat att spotta ”skärp dig!” i ansiktet på LO-medlemmar som redan i dag tvingas sluta arbeta vid 61 år eftersom kroppen är trasig.
Vårt samhälle tycker inte om de äldre. De finns inte. Äldre ses som en belastning som bara vägrar att dö. En horribel människosyn.
Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte åldras i ett sådant klimat. Jag vill inte jobba tills jag är 68. De sista ljuva åren lär inte bli så många då.
Jag drömmer om en revolution. Jag drömmer om ett Sverige som ställer sig längst fram i utvecklingen igen och blir modernistiskt och ljuvt. Ett eftertänksamt samhälle där fritidslinjen slår ut arbetslinjen. En radikal nystart.
Självaste exstatsminister Göran Persson (S) menar att ”åttatimmarsdagen är en fälla vi gått in i” och förespråkar sextimmarsdag.
– Man kunde jobba allt mer smart och effektivt, men någonstans på vägen händer detta att man säger att nu kan vi inte fortsätta med kortare arbetstid längre eftersom det är ekonomiskt vansinnigt. OK, men varför är det en ekonomisk naturlag, vad hände som gjorde att det blev den nya sanningen? sa Persson till GP i vintras.
Vissa saker bara blir den nya sanningen.
I grunden handlar det om synen på livets innehåll. Livet är inte ekonomism, det är poesi och blod.
Vi står inför högst påtagliga hot: från klimatet vi förstör, från antibiotikaresistenta bakterier, från döden. Döden kommer till oss alla en dag. Man bör passa på att leva medan man lever. I detta hårdkapitalistiska samhälle lever många i överflöd och många i nöd. Det finns stort utrymme för ett planare samhälle.
Sex timmars arbetsdag löser många problem med arbetslöshet, med livskvalitet och innebär att vi orkar jobba längre in i ålderdomen. Det är inte en utopi, det är framtidens melodi.
Men först måste du, jag och alla – i synnerhet politiker och företagsledare – skaffa en anständig syn på de äldre. De kan sina grejor, de byggde detta land.