Kommunerna klarar inte gymnasieskolan
I praktiken har gymnasieskolan blivit ett slags grundutbildning. Den är en förutsättning för vidare studier, men också för att etablera sig på arbetsmarknaden.
Om Sverige ska fungera kan inte en tredjedel av eleverna misslyckas med att ta sin gymnasieexamen efter tre år. Ändå är det precis så det ser ut.
I dag tillsatte gymnasieminister Anna Ekström en utredning för att se över styrningen och organisationen av gymnasieskolan. Det är fyra saker ministern inte tycker fungerar.
Det handlar om finansieringen som tar för liten hänsyn till elevernas individuella behov, om den fria etableringsrätten för friskolor som medverkar till resursslöseri och om kommunernas möjligheter att ta ansvar för en fungerande gymnasieskola.
Inte en marknad
Kanske skulle man kunna sammanfatta med att gymnasieskolan demonstrerar hur illa det kan gå när samhällsservice enbart betraktas som en marknad. De kommunala politikerna tvingas ta ansvar för elevernas utbildning i ett skolsystem de i praktiken har mycket lite kontroll över, och som dessutom tar väldigt lite hänsyn till samhällets behov.
Ekström oroar sig dessutom över utbildningsutbudet där dyra yrkesprogram ofta får stryka på foten, inte minst i mindre kommuner.
Det är riktigt illa.
I förra veckan konstaterade Arbetsförmedlingen att det råder brist på arbetskraft i åtta av tio yrken. Det gäller yrken med högskoleutbildning som civilingenjörer, förskollärare och röntgensjuksköterskor, men också yrken som betongarbetare, kockar och undersköterskor.
Bättre rekrytering
Just därför måste rekryteringen till gymnasieskolans yrkesutbildningar förbättras. Häromveckan beslutade regeringen att också yrkesprogrammen i fortsättningen ska ge behörighet för vidare studier om inte eleven aktivt väljer bort den möjligheten. Det är viktigt för att fler ungdomar ska våga satsa på en yrkesutbildning.
Men förutsättningen är förstås att programmet faktiskt finns, och helst inte alltför långt borta. Ska det fungera kan inte snäva kommunala eller privata intressen få stå i vägen.
Anna Ekström utesluter inte att staten kan behöva ta ett större ansvar. Det ska nog varken kommunalpolitiker eller friskoledirektörer göra heller.