Rasism förstör landet, det får man inte säga
Vi vågar inte ens säga städerska” i det här landet”, sa Stina Dabrowski i SVT:s ”Agenda” och möttes av hån men hon har rätt. Så fyrkantiga är vi i Sverige numer.
Så ska det vara. Det är bara för Publicistklubbens ordförande att byta perspektiv och fundera på hur städerskor känner. Många struntar säkert i det, men inte alla. Är det så jättejobbigt att säga lokalvårdare, Stina, verkligen?
Vi säger heller inte dagis, vi säger förskola. Vi säger inte neger, vi säger inte hora, bögjävel, gubbslem, blatte eller fuck you, Janne Testosteron
Josefsson, fuck you very much.
Eller, det kanske vi gör. Lite så där mellan skål och vägg eller när vi är ilskna för oss själva eller om vi har oturen att twittra just då. När dumhjärnan tar över. Misstag sker ju.
Jag har sagt massa fel saker i affekt. Men även med flit, kanske för att försöka vara skojig, kanske för att förbrylla ett präktigt sällskap, med den inre ursäkten att jag som är så oerhört vidsynt och liberal och PK får göra det, hallå, det är ju bara skoj, alla vet ju att jag inte menar illa, kolla in korvryttaren därborta!
Hoho. Hö. Hö. Zzzzzz. Suck.
Att vi är många som tycker att vår idé om oss själva som goda förlåter oss vår dumhet märktes när en rad Dagens Nyheter-skribenter (också de vita män med begränsad erfarenhet av att vara en minoritet) en efter en förklarade att Stina Wirséns Lilla hjärtat absolut inte var rasistisk. För inte kan väl rasism komma från en av våra mest omtyckta barnboksförfattare? Wirsén får
rita vad hon vill eftersom hon inte är rasist!
Men rasismen är en ideologi. Den påverkar oss alla. Rasistiska idéer byggde Europa. Vita män koloniserade med självklarhet, vissa länder mer brutalt än andra men med samma grundtanke: vi står över dessa människor med en annan hudfärg. Vi byggde rasbiologiska institut, vi planerade för ett blont och blåögt Sverige.
Arvet efter detta bär vi med oss. I bästa fall som en kvardröjande känsla av skuld, i sämsta fall som en känsla av sanning – i vanligaste fall med förnekelse. Men arvet finns och det blir inte mindre av att förnekas.
Att kräva att få tycka att en blackface-stereotyp som Lilla hjärtat är ”en häftig liten tjej”, som Dabrowski skrev i Expressen, är att vara blind för rasism. Men visst fick Dabrowski tycka och skriva det – hon gjorde ju det. Hon får även säga städerska, om det nu är så viktigt, utan att riskera något särskilt.
Tv-kollegan Janne Josefsson har samma syn och menar att ”om man är vit, medelålders gubbe får man ju inte säga någonting” i det här landet. Jag fattar att han tycker att det är skit att människor avfärdas på grund av sin identitet. Det är det, oavsett vilken identiteten är.
Men frågan är vad, specifikt, du inte får säga, Janne? Vad? Jag fattar inte. Och vad skulle hända dig? Vi privilegierade män orerar ju ständigt.
Vill du säga att rasismen tar sönder samhället? Att det är förjävligt att personer med annan hudfärg trakasseras och är rädda?
Då fattar jag vad du menar. För det går inte att säga i det här landet, inte längre, inte utan risk för repressalier från högerextremister.
Men det måste vi våga säga.