Andersson är nog bara glad att bli av med MP
Handlingsförlamningen blev en belastning
I nästan tre år, mellan sommaren 2019 och mars i år, pågick en dragkamp i regeringskansliet. Miljö- och kulturdepartementen ville säga nej. Näringsdepartementet ville absolut säga ja.
Det handlar förstås om gruvföretaget Beowulfs bearbetningskoncession i Kallak utanför Jokkmokk.
Till sist blev det ett ja. Det brukar vara näringsdepartementet som får sista ordet. Den 22 mars kunde Karl-Petter Thorwaldsson berätta att bolaget fått sitt tillstånd, om än med stränga villkor.
Det är Dagens Nyheter som berättar om slitningarna i regeringen. Tidningen har fått tillgång till hemliga papper som beskriver hur departementen bråkat, bland annat om ifall FN-organet UNESCO skulle tillfrågas.
Alla som följer svensk politik vet att bråk mellan departementen tillhör den vardagen i regeringskansliet. Fackdepartementen är osams med varandra hela tiden och alla är alltid arga på finansen. En fråga om perspektiv, och om roller.
Konflikten om gruvan i Kallak har ytterligare en dimension. Den handlar om partipolitik, och om ett problem som fanns inbyggt i Stefan Löfvens regeringsunderlag.
Bråket om gruvan var en konflikt mellan Socialdemokrater och Miljöpartister.
En tjänsteman i regeringskansliet säger till Dagens Nyheter att det hela tiden stod klart att bolaget skulle få sitt tillstånd. Frågan var bara hur länge miljöpartisterna skulle klara att hålla emot.
Vi får säga att de klarade det ganska länge. Första gången frågan hamnade på regeringens bord skrev vi 2015. Och när beskedet väl kom efter sju år hade Bolund, Stenevi och de andra redan marscherat ut ur regeringskansliet.
Kallak är inte den enda kontroversiella fråga som Stefan Löfvens ministrar rullade framför sig. Klartecknet till bygget av ett slutförvar för atomsopor i Forsmark är ett annat.
Det var först när Annika Strandhäll tagit Per Bolunds plats på Miljödepartementet som regeringen kunde lämna ett besked.
Senfärdigheten och handlingsoförmågan undergräver respekten för det politiska systemet
Jag förstår om man kan ha olika åsikter när det gäller både gruvor och atomsopor. Det är komplicerade frågor där olika intressen står mot varandra. Dessutom får både gruvor och kärnavfall konsekvenser som påverkar många generationer.
Men jag kan inte förstå att det skulle vara en lösning att stoppa huvudet i sanden och låta beslutet blockeras av politiska motsättningar. Det urholkar respekten för idén om stränga miljökrav.
Vad värre är, senfärdigheten och handlingsoförmågan undergräver respekten för det politiska systemet. Om inte regering och riksdag orkar ta i intressekonflikter, vem ska då göra det?
När de miljöpartistiska ministrarna tågade ut förlorade regeringen 16 röster i riksdagen. Å andra sidan vann man en handlingskraft som saknats i åratal.
För Magdalena Andersson var det nog ett ganska bra byte.