Birgitta Ohlssons tankar om döden träffar hjärtat
Att tappa håret är inte det värsta med cancer
Att läsa om Birgitta Ohlsson och hennes kamp mot en aggressiv bröstcancer är oerhört tungt. När hon tidigare syntes i offentligheten var det ofta som stridbar feminist i färgglada kläder och långa flätor. Nu är håret bort, det föll av "vrålsnabbt" en dag efter att hon varit och tränat. Det berättar den tidigare liberala politikern i Dagens Nyheter för reportern Emma Bouvin, som för ett par decennier sedan hade Birgitta Ohlsson som barnvakt.
Under hösten möts de på nytt som vuxna, den här gången som journalist och cancerpatient mitt i en intensiv strålbehandling.
I oktober varje år har Cancerfondens sin Rosa bandet-kampanj, vars syfte är att sprida information och samla in pengar till forskning om cancer. Birgitta Ohlsson vill med sin historia bidra till att hjälpa andra i samma situation, även om det är svårt, säger hon.
Förlorade partistriden
Trots att hon bara är 46 år kan man kalla henne för en liberal av den gamla skolan. Ohlsson uttrycker i DN-intervjun en oro för sitt partis högervridning.
I efterhand är det nog många som undrar vad som hade hänt om Birgitta Ohlsson hade valts till partiordförande när hon utmanade Jan Björklund om posten 2017. Försöket misslyckades och Ohlsson hamnade i kylan. Två år senare tog Nyamko Sabuni över och har sedan dess lett Liberalerna mot avgrunden.
Birgitta Ohlsson skrev istället en uppgörelse med partiet i den feministiska pamfletten "Duktiga flickors revansch", men hennes socialliberala falang förlorade striden om partiet.
Allt det där spelar mindre roll när man är svårt sjuk. Inte ens att förlora håret är någon katastrof, säger Birgitta Ohlsson: "Det betyder ingenting i jämförelse med att veta att man kanske får leva." Hon berättar om hur tungt det är för omgivningen när en familjemedlem blir sjuk i cancer. Elvaåringens första fråga var ”ska du dö?”, säger Birgitta Ohlsson.
Det är en fråga ingen förälder vill behöva svara på.
Svetten och skräcken
När människor berättar offentligt om sin cancer brukar de ofta göra det när de är på bättringsvägen. Stigmat runt sjukdomen har börjat lätta, men få vågar lika ärligt som Birgitta Ohlsson berätta om svetten och skräcken. Att tala öppet om tankar kring döden och låta sig bli fotad blek i sjuksäng kräver kanske inte att man är en duktig flicka, men det krävs ett stort mod.