Ordet ”förstatliga” saknas i debatten
Vi behöver inte vara landet där brev inte delas ut och tåg är ständigt försenade
En av högerns största politiska framgångar är att den lyckats lura i svenska folket att privat verksamhet är bättre än gemensam. Och att den offentliga sektorn därför ska följa samma principer och logik som marknaden.
Resultatet är att tåg, elnät, skola, vård, post och äldreomsorg har slutat fungera samtidigt som de läcker pengar till privata aktörer. Många av dessa verksamheter är naturliga monopol. Att dra flera spår till järnvägen eller bygga olika elnät till samma fastigheter är bara dumt.
Och den så kallade "valfriheten" är många gånger en illusion, vilket alla som ständigt får högre fasta kostnader i elnätet kan vittna om. Eller vars post inte delas ut. Eller vars medicin är restnoterad.
Därför var det balsam för själen att höra tidigare näringsminister Björn Rosengrens (S) självkritik om sin del i 90-talets bolagiserings- och avregleringsshysteri. Det var han som tog Telia till börsen år 2000.
"Mitt förslag är att förstatliga nätdelen" sa han till DN.
Bakgrunden till att Björn Rosengren fick frågan var det tragiska fallet med Gerd Eriksson, 87, i Nora i Västernorrland som avled när sonen Ulf Eriksson efter ett strömavbrott inte längre kunde ringa 112. Telia kapade 2018 det fasta telefonnätet och sedan dess går internet och telefon via mobilnätet. Som alltså inte fungerade vid strömavbrott.
– Hur skulle jag larma ambulans? frågar sig Ulf Eriksson.
Enligt DN river Telia i år de fasta kopparledningarna i ytterligare 221 svenska byar och orter. 2026 ska allt vara borta. På pappret ett skifte från gammal till ny teknik, i den svenska glesbygden en förändring man inte bett om och som kan få stora konsekvenser. Mobilnätet fungerar oftast på pappret, men inte om någon störning inträffar. Som ett strömavbrott i Västernorrland.
Inom säkerhetspolitik och krisberedskap använder man ofta begreppet "resiliens". Det beskriver en persons, eller organisations, förmåga att hantera plötsliga förändringar. Man är i regel bättre på att möta små och stora kriser om man tänkt till, planerat och övat i förväg.
På individnivå kan det handla om att följa råden i MSB:s broschyr Om krisen eller kriget kommer. Eller att på regional nivå hålla skyddsutrustning i beredskapslager ifall en pandemi skulle inträffa. För att nämna ett par närliggande exempel.
Att inte kunna ringa till ambulans i hela Sverige är resiliens på en nivå som leder tankarna till utvecklingsländer i Afrika.
Problemet är att Telia bara agerar som det är tänkt. När Televerket bolagiserades i början av 1990-talet och senare börsintroducerades försvann samhällsansvaret. Staten äger fortfarande 39,5 procent men själva idén med avreglering av statlig verksamhet är att den ska agera som privata företag.
Om samma marknadslogik skulle ha gällt när det moderna Sverige byggdes ut under 1800- och 1900-talet kan man fråga sig hur det hade sett ut. Men för dåtidens beslutsfattare var Sverige något mer än en marknad. Det var ett samhälle, ett land som skulle byggas och där alla skulle få ta del av ett stigande välstånd och av nya framsteg.
Men drägliga livsvillkor i hela landet har kanske aldrig varit särskilt lönsamt, sett ur marknadens perspektiv. Att bygga teleledningar eller vägar i Norrland är onekligen dyrare än på Södermalm.
Björn Rosengrens nyvunna insikt gäller dock på betydligt fler områden än bara telenätet. Efter att Coronapandemin bröt ut har jag verkligen saknat ordet "förstatliga" i debatten. Våra avreglerade och privatiserade system fungerar ju helt uppenbart inte i kriser. Den organisationsprincip som har gällt, så kallad just-in-time, där man inte håller några lager och har slimmat bort alla marginaler kraschade direkt när värdekedjorna från Kina avstannade.
Pendeln har slagit för långt ut i någon slags nyliberal fantasivärd och när farsoten kom blev allt en enda röra. Vi behöver ta tillbaka kontrollen.
En bra början vore att få ordning på den allra mest grundläggande samhällsservicen. Att det ska finnas el, telefoni, internet, järnväg, post och fungerande vägnät i hela landet.
Det är faktiskt inte för mycket begärt.
Och ingen annan än staten kommer att kunna ta det ansvaret.
Sedan krävs olika lösningar på olika områden. I vissa fall, som inom telefoni och apotek, bör staten genom Telia och Apoteket AB ta ett uttalat samhällsansvar för just ett heltäckande – och hållbart – system i hela Sverige, även vid kriser.
I andra fall, som med elnäten, borde det offentliga ta bättre kontroll över prissättning och det missbruk som privata aktörer ägnar sig åt när de tar ut ockerpriser. Än så länge har man försökt men inte lyckats.
Och på några områden, som posten och järnvägen, borde man helt enkelt rulla tillbaka de avregleringar och privatiseringar som skett och återupprätta en fungerande statlig verksamhet i hela landet. Sverige behöver inte vara landet där brev inte delas ut och tåg är ständigt försenade.
De här förslagen krockar självklart med rådande marknadsideologi, precis som kritiken mot marknadsskolan och ilskan över den vinstdrivande äldreomsorgen gör. Att staten är lösningen är något som länge har legat utanför den åsiktskorridor av saker som "får" diskuteras. Men om till och med Björn Rosengren börjar tänka om, kan det inte vara läge att pröva tanken ändå?
Oavsett vad diverse särintressen säger.
Corona har ställt mycket av det vi höll för sant på huvudet. Men historiskt har Sverige varit bra på att klura ut nya lösningar när de gamla inte fungerande, inte fastna i skyttegravar. Innan polarisering och kulturkrig brukade vi faktiskt vara ett ganska pragmatiskt land.
Tänk om vi kunde få en valrörelse som handlar om hur vi bygger upp Sverige igen – hela Sverige. För det behövs verkligen.
Låter det som en utopi? Jag vet, men tänk om?