Det är på riktigt – fast på låtsas
Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne”.
Så börjar den självbiografiska romanen “Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” (Wahlström & Widstrand) som kom på svenska i våras.
Det är en berättelse om ett ungt liv av våld, hat, kränkningar, klasskomplex, skam och en urspårad manlighet i en plågsamt fattig bruksort i norra Frankrike. Det är en fantastisk bok, iskall och stram i sitt språk, mittemellan sociologisk studie och skönlitteratur.
Upphovsmannen heter Édouard Louis och är en 22-årig fransman. Han går på elitskolan École Normale Supérieure i Paris, lever akademiskt medelklassliv som öppet homosexuell. Och nu har han skrivit en självbiografisk roman om sin vidriga barndom, när han fortfarande hette Eddy Bellegueule.
Eller har han det?
I intervjuer har hans mamma sagt att alltihop är lögn. Eddy var älskad, fattigdomen inte så skriande, överdrifterna många. Ett möte mellan mor och son
under en boksignering ska, enligt en fransk veckotidning, ha slutat med bråk. Andra tidningar hävdar att mötet aldrig ägde rum eller att kvinnan som var på plats inte är författarens riktiga moder.
Så blir Eddy Bellegueule – både bok och person – än mer mystisk och föremål för kulturdebatt. Men också politisk debatt. Detta är ju ändå Frankrike.
Högern har avfärdat bokens beskrivning av fattigdom som en lögnaktig svartmålning av Frankrike.
Fransk vänster har haft det svårare. Édouard Louis skildrar något vänstern borde förstå, men hur ska man hantera en roman som visar hur landets en gång så stolta proletariat övergivits av politiken och valt sprit, kriminalitet och hat?
Enkelt blir det förstås om man bara läser det som en fiktion. Många förlorar intresset för det som utger sig för att vara på riktigt om man kan misstänka att det inte är fullt så autentiskt.
För snart tio år sedan skrev Hugh Barker och Yuval Taylor boken ”Faking it” om kraven på att vara genuin som popartist. Där visade de hur musiker vi ofta uppfattar som äkta och obefläckade av kommersialism är de mest kalkylerande och genomtänkta.
I politiken har man begripit det där för länge sedan.
Fredrik Reinfeldt hävdade att han älskade att dammsuga och att hans favorit på grillen var vanliga Denniskorvar. Så spelar en borgerlig medelklassman från Täby äkthet om han vill bli statsminister, tydligen. Hur mycket hans popularitet tog skada när han erkände att dåvarande statsministerfrun Filippa – som påstods baka fantastiska mandelmusslor – aldrig bakat är okänt.
Politik är i grunden att övertala sina medmänniskor. Och vill man övertyga någon handlar det inte bara om vad man säger utan också om vem som säger det.
Det kan vara värt att tänka på i svallvågorna på sommarens stora skådespel, Almedalsveckan.