En president – för högern
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-17
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det franska ceremonielet och protokollet satte i scen en vaktavlösning, pompös som en gammeldags konungakröning. Den tragiske presidenten Chirac bytte presidentpalatset mot en 1?000 kvadratmeter stor våning i det mondäna Paris.
”Han var som Ludvig XVI.” Så sammanfattades Chirac av efterträdaren Nicolas Sarkozy. Han genomförde ett ovanligt utdraget fadersmord på den man som en gång var hans beskyddare.
Sarkozys eftertryckliga seger i presidentvalet har, sägs det ofta, befriat högern från sina komplex. Den ska äntligen, som presidenten säger, likvidera idéerna från 1968.
Lovade mycket
Sarkozy drev en särskilt hånfull kampanj mot jämlikhetskrav. Han prisade nationalismen, till den grad att han vill ha ett särskilt ministerium för nationell identitet. Han ställde sig själv som garant i kampen mot upproriska ungdomar och flyktingar utan papper. Sarkozy skrev program för ekonomisk liberalism: skattelättnader för företag och välbeställda. Inskränkta fackliga rättigheter.
Den skickligt genomförda valkampanjen svarade mot franska högerns tre grundläggande ideologier: kulturkonservatism, det auktoritära och det måttfullt kapitalistiska.
Måste putsa profilen
Sarkozy måste, som han antydde i sitt installationstal, putsa på sin högerprofil och försöka fungera som en statschef för hela folket. Hur tung den uppgiften blir illustreras av hans något löjeväckande ambition att bevara kontrollen över sitt parti UMP. Han vill inte ha någon efterträdare som partiledare. En sådan kunde hota hans mandat.
Sarkozy vill dock, likt Mitterrand 1988, bredda sitt regeringsunderlag med ministrar utanför den egna politiska familjen. Utrikesminister blir med största sannolikhet Bernard Kouchner, en gång revolutionär vänster, senare minister i flera socialistregeringar och framför allt känd som grundare av organisationen Läkare utan gränser. Ett kap för Sarkozy och en förödmjukelse för de något krisande socialisterna.
Vill se ett troget parlament
Den nye presidentens ”öppning för center-vänstern” kan ses som ett försök att mildra de politiska och sociala konflikter hans aggressiva högerkampanj skapade. Mest ändå syftar den något symboliska försoningen till att garantera presidenten att ett troget och lojalt parlament röstas fram vid valen i juni.
Den gamla gaullistiska naturlagen att presidenten alltid garanteras majoritet i parlamentsvalen har dementerats gång på gång under 1980- och 90-talen. Väljarna har föredragit en ”cohabitation”, en samexistens mellan en statschef av en politisk tillhörighet och en regering med en annan. Den sortens maktbalans lär inte byggas den här gången. All makt, den verkställande, lagstiftande, ekonomiska och (i huvudsak) mediala, kommer att ligga hos högern. Länge kallad Europas dummaste.
OS