Det måste vara hemskt att vara Gudrun Sjödén
Boomer-förvirring rakt igenom SVT:s ”Persona non grata”
Jag visste inte att jag behövde en dokumentär om Gudrun Sjödén. Men så släpptes SVT:s senaste avsnitt av ”Persona non grata”, om cancelkultur och den färgstarka designerns egen bild av vad som hände efter Expressens granskning av företaget.
Det kan faktiskt vara den bästa skildringen som gjorts av en boomers försök att navigera i samtiden.
För drygt ett år sedan publicerade Expressen vittnesmål från anställda på klädkedjan Gudrun Sjödén. De berättade om systematisk och grov rasism, mobbning och en förskräcklig arbetsmiljö. Flera använde ordet ”skräckvälde” för att beskriva arbetsplatsen.
Skandalen slutade med att kulturtanternas stilikon blev cancellad. Gudrun Sjödén lämnade rollen som vd och drog till New York för att slippa pk-Sverige.
Hon förstår inte problemet med modebilderna från ett bomullsfält i Indien
När SVT träffar henne är hon fortfarande skakad av det som hänt. Men framför allt förstår hon inte vad hon gjort för fel.
Gudrun Sjödén tycker att man måste få be en svart anställd använda tydligare mimik, det går ju inte att se ansiktet lika bra.
Hon förstår inte problemet med modebilderna från ett bomullsfält i Indien, där en vit modell poserar i färgglada kläder medan en mörkhyad kvinna står framåtböjd och plockar bomull i bakgrunden. De som jobbar där ser ju ut så, vad skulle de ha gjort? Sjasat bort den mörkhyade kvinnan?
Hon begriper inte varför företaget förbjöd henne att försvara sig offentligt. Men efter att ha sett dokumentären är det tydligt att de gjorde rätt bedömning – Sjödéns försök att rentvå sig från anklagelserna om rasism är ett riktigt haveri.
Som skildring av cancelkulturen är ”Persona non grata” rätt obegriplig. Två tredjedelar in går dokumentären över till att bli något slags grävreportage, där SVT avslöjar att det inte alls var Gudrun som sa de rasistiska sakerna – det var den nuvarande vd:n Ann Adelsson. Den senare ställs bryskt mot väggen och konfronteras med protokoll från HR-möten.
Gudrun Sjödén har alltså suttit i första delen av dokumentären och motiverat varför hon bad den svarta kvinnan att grimasera tydligare. Nu påstår SVT att det inte var Sjödén som sa det, utan Adelsson.
Inte konstigt att Sjödén har svårt att fatta vad hon gjort för fel.
I slutet av dokumentären säger designern att hon nu förstår att man till exempel ska kalla samer för samer eftersom det är viktigt för dem. Det blir nog ingen repris av skorna som såldes som ”lappkängor”.
I nästa scen skissar hon på sin nästa kollektion – inspirerad av den amerikanska ursprungsbefolkningen. Det här kommer aldrig ta slut, hon kommer aldrig förstå.
Det måste vara fruktansvärt.