EU:s migrationspolitik bör bli lite svenskare
Ylva Johanssons stora utmaning
Det flesta är överens om att Ylva Johansson har fått EU-kommissionens förmodligen svåraste jobb. I går godkändes hon som ny migrations- och inrikeskommissionär av EU-parlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter.
Migrationsfrågan har beskrivits som EU:s stora ödesfråga. Den är en del av upprinnelsen till Brexit men som också har varit den enskilt mest diskuterade – och polariserande – frågan det senaste decenniet i Europa. Polariseringen märktes också i attityden till Ylva Johanssons (S) kandidatur.
Starkt motstånd
Få hade på förhand kunnat tro att den omvittnat skickliga och erfarna ministern från Sverige skulle få svårt att bli godkänd som ny kommissionär. Men efter den nästan tre timmar tuffa utfrågningen för ett par veckor sedan var det bara den liberala och den socialdemokratiska gruppen som gav henne grönt ljus. Övriga grupper, däribland EPP där M och KD ingår, vänstergruppen där V sitter, SD:s ECR-grupp och den gröna gruppen där MP ingår, krävde tydligare besked för att släppa fram Johansson.
Ex-ministern tvingades återkomma med skriftliga svar på vissa frågor. Det gällde alltifrån hur mänskliga rättigheter ska säkras i EU:s avtal med till exempel Libyen, till hur arbetet med återvändande ska förstärkas.
Frågorna är en tydlig illustration över hur splittrad synen på migrationsfrågorna är. Ländernas oförmåga att ta gemensamt ansvar är ett av skälen till att unionen har tappat förtroende och styrfart. Svenskan har nu fått den otacksamma rollen att försöka hitta en väg framåt.
Behövs en handlingsplan
Om Turkiet nu förklarar krig mot kurderna i Syrien lär flyktingkatastrofen återigen tillta. EU måste skyndsamt få fram en handlingsplan. Enskilda länder kan inte bära allt ansvar på samma sätt som 2015. Ylva Johansson stora utmaning är att med piska och morot få igenom mer samarbete och en lite svenskare migrationspolitik. Ett "lycka till" kan behövas.