Putins fräcka uppsyn när han ljuger är värst

Ryssland kan bäst beskrivas som en "kleptokrati" – ett tjuvvälde

Anders Lindberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Fram till i torsdags bedyrade Ryssland att landet inte hade några planer på att invadera Ukraina.

Sedan invaderade de Ukraina.

Att Vladimir Putin är en lögnhals vet vi sedan tidigare och i den ryska militärdoktrinen är desinformation ett viktigt militärt verktyg bland andra.

Det är bland annat därför Sverige på senare år rustat upp vårt psykologiska försvar.

Ändå verkar ett visst önsketänkande ha dröjt sig kvar, inte minst hos Tyskland och Frankrike som in i det sista försökte med någon slags eftergiftspolitik.

Det fungerade inte, den här gången heller.

Nu är kriget hur som helst ett faktum, Ukraina kämpar förtvivlat för sin överlevnad mot ett betydligt starkare Ryssland.

Så, varför gör ryssarna så här?

Det är en fråga som många ställt sig den senaste veckan, och som kanske egentligen borde ha formulerats "Varför gör Vladimir Putin så här?".

Jag tror vi som land skulle vinna på att intressera oss mer för Ryssland och för den enorma skillnad som finns mellan utsikten från Stockholm och från Moskva.

Ryssland är vår största granne, Sankt Petersburg den största staden i vår del av Europa och våra respektive historiska erfarenheter är sammanflätade med varandra.

Ändå studerar nästan ingen ryska, och rysk historia och kultur är i stort sett okända på denna sida Östersjön. Men Ryssland är en del av Europa, landets stora städer är inte så olika Paris eller Berlin. Unga människor hänger på internet som här och barnfamiljer försöker få livspusslet att gå ihop som här.

Samtidigt är Ryssland annorlunda.

Landets styrelseskick kanske bäst skulle kunna beskrivas som en "kleptokrati" – ett tjuvvälde.

Vladimir Putin och hans krets av medarbetare och oligarker har genom åren haft lite olika officiella idéer om Rysslands utveckling även om nationalismen kommit att dominera. Men den röda tråden är korruptionen. Att Putin och andra berikar sig själva är inte någon biprodukt av systemet utan själva syftet.

Det är därför ett demokratiskt Ukraina med fria val blir ett sådant hot för Putin. Om ukrainarna tillåts rösta bort sina korrupta ledare då kan ryssarna i framtiden göra samma sak.

Om ett östslaviskt land kan bli framgångsrikt med högre välstånd och mer frihet så kan även ryssarna få för sig att detta är möjligt. Och det betyder: hej då Putin.

Syftet med den ryska politiken är regimstabilitet hemma och i vad man kallar det "nära utlandet". Det var därför Ryssland nyligen gick in i Kazakstan för att säkra regimens överlevnad efter folkliga protester där.

Under det kalla kriget kallades detta "Brezjnevdoktrinen" efter den sovjetiske generalsekreteraren Leonid Brezjnev.

Enligt honom skulle varje försök att införa demokrati i kommuniststaterna mötas med militärt våld. Länder som Ungern och Tjeckoslovakien fick bittert uppleva vad det betydde i praktiken.

Vladimir Putins militära ingripanden i Georgien och Ukraina är egentligen en fortsättning av samma politik.

Hans värsta mardröm är vad som brukar kallas "färgrevolutioner" som rosenrevolutionen i Georgien 2003 eller den orangea revolutionen i Ukraina 2004 där folkliga uppror avsatt korrupta med ryssvänliga ledare.
Han har egna personliga erfarenheter av hur illa det kan gå.

Det var den 5 december 1989.

Den dagen stormade folkmassor i östtyska Dresden den hatade säkerhetstjänsten Stasis högkvarter i staden. Därefter gav de sig på KGB:s lokalkontor.

En av KGB-officerarna var Vladimir Putin, 37 år och från Leningrad.

Demonstranterna lugnade ner sig efter att en vakt berättat att KGB fått tillstånd att skjuta. Men situationen var bräcklig.

Den unge Putin ringde till Röda armén, som var förlagd i närheten, och bad om hjälp. Så har han själv berättat efteråt.

"Vi kan inte göra något utan order från Moskva", sa en röst i andra änden, "och Moskva är tyst."

Kommunistpartiets nye generalsekreterare Mikael Gorbatjov hade upphävt "Brezjnevdoktrinen".

Detta har Vladimir Putin fortfarande av allt att döma inte förlåtit.
Kanske är det från KGB som Putins vana att ständigt ljuga kommer. Jag vet inte. Men hans fräcka uppsyn, det sneda lite nedlåtande leendet är nästan värst.

Han vet att han ljuger och han vet att världen vet att han ljuger. Han respekterar oss inte ens tillräckligt mycket för att ljuga trovärdigt längre.

Men det spelar ingen som helst roll.

Invasionen i Ukraina bottnar i en syn på världen där Ryssland står för en mer högtstående civilisation än västerlandet. Att det Sovjetiska imperiet föll och de mindre folk man hade dominerat gjorde sig fria ses som ett avsteg från en naturgiven ordning.

Rent idéhistoriskt kan man jämföra med de imperietankar som dominerade även i väst för mindre än 100 år sedan.

Storbritanniens och Frankrikes kolonier vilade inte bara på överlägsna vapen, effektiv administration och handel utan även på idéer om den vite mannens börda. Man såg det som sin rätt – och plikt – att uppfostra andra folk. I retoriken beskrevs svarta och folken i nya världen som barn i behov av en fast hand som kunde leda dem rätt.

När den ryska ambassaden i London för en tid sedan beskrev Öst- och Centraleuropa som ”herrelöst” (eller i sin egen översättning ”föräldralöst”) efter Sovjets fall är det uttryck för precis samma tänkande.

Det finns ingen eftergiftspolitik i världen som kommer att kunna påverka Vladimir Putin eftersom han inte vill ha några eftergifter. Hans mål är att återupprätta ett ryskt främlingsvälde över våra grannländer. Med vapenmakt.

Jag tror att vi, med Olof Palmes ord, skulle må bra av att börja kalla Rysslands ideologi och praktik för dess rätta namn: imperialism.

Varken mer eller mindre.