Putins propaganda är ju rena rama skämtet
Bara hot om kärnvapen finns kvar i Kremls verktygslåda
De tungt beväpnade ukrainska soldaterna rockar loss framför några vrak av ryska stridsfordon. Till medhavd violin, kontrabas, trummor, dragspel och synthesizer spelar de slagdängan "Bayraktar".
Låten släpptes av Taras Borovok, en soldat i ukrainska armen, på Youtube som en hyllning till den turkiska drönaren Bayraktar TB2 i mars och har snabbt fått kultstatus.
Idag finns mängder av inspelningar i sociala medier, ofta med rörliga bilder av hur Bayraktar förstör ryska stridsfordon och fartyg. Kontrasten mellan krigets fasor, människor dör i varje bildruta, och de glada tonerna är overklig.
Tittar jag på det här?
Nyss fylldes sociala medier av ungdomar som dansade till musik, gamla talkshows och bilder på katter.
Och nu detta.
Ångesten, döden och brutaliteten blir till pervers underhållning. Men även hjältemodet människorna och vittnesmålen om vad som en gång hände.
Ukraina är det första TikTok-kriget sägs det, direktsänt i korta filmsnuttar. Vissa är redan klassiker.
Damen med solrosorna som erbjöd ryska soldater frön att lägga i fickorna så blommor skulle växa där de dog.
Volodymyr Zelenskyjs ord "Jag behöver ammunition, inte en lift härifrån".
Flickan som sjöng ledmotivet till Walt Disneys storfilm Frost i ett skyddsrum.
Russian warship, go fuck yourself!
Filmer, bilder och känslor stormar mot oss var vi än tittar.
Jag har de senaste åren funderat och läst mycket om rysk propaganda. Den var skrämmande effektiv vid ockupationen av Krim 2014. Vissa svenska debattörer, och även dåvarande statminister Fredrik Reinfeldt, blev ekokammare.
Likadant när Ryssland hackade Demokraternas e-post i amerikanska presidentvalet 2016 för att hjälpa Donald Trump till makten. Eller vid den ryska kampanjen under Brexitomröstningen.
Så sent som i förra tyska valet lyckades Putins desinformation väl i sina angrepp på de grönas kandidat till kansler Annalena Baerbock.
Men bilderna från "segerdagen" i måndags, när Adolf Hitlers nederlag i andra världskriget firades, talar ett annat språk.
Vladimir Putin stod stel och hopkrupen i talarstolen på Röda torget i Moskva och läste innantill. Han verkar ha åldrats de senaste veckorna och såg liksom uppsvälld ut i ansiktet
På Röda torget marscherade hans soldater i noggrann marsch led efter led.
Volodymyr Zelenskyj firade segerdagen utan parad. Han talade istället medan han vandrade ensam längs Chresjtjatyk, Kievs huvudgata, förbi stridsvagnshinder och Ukrainska flaggor.
Här, lovade han, kommer Ukraina snart att kunna fira ytterligare en segerdag.
Vladimir Putins propagandamaskin har tappat stinget. Så kvar återstår egentligen bara en sak: hot.
I december hotade därför Ryssland, inte så inlindat, med kärnvapen om de inte fick etablera en rysk intressesfär i östra Europa. Även Sverige skulle underkasta sig Kremls vilja, lägga om vår säkerhetspolitik och sluta öva militärt med västländer, var kravet.
Vid invasionen av Ukraina sattes Rysslands strategiska kärnvapenstyrkor i högsta beredskap. Och när Sverige och Finland började diskutera Natomedlemskap viftade Kreml åter med kärnvapen.
Detta är del i samma ryska propagandakrig som Putins stela tal på Röda torget. Men hur trovärdiga är de ryska hoten?
Just nu, inte särskilt.
Ukrainas väpnade styrkor har, till tonerna av popsånger om turkiska drönare, nyss inlett en stor motoffensiv mot Ryssland. Stora delar av Putins krigsmakt ligger i något ukrainskt dike och moralen bland de ryska soldaterna verkar vara urusel.
Volodymyr Zelenskyjs segerparad längs Chresjtjatyk är fortfarande en avlägsen dröm, men den är inte helt omöjlig.
Just nu finns ett fönster då Putins hot är ganska tomma, men därmed inte sagt att situationen är ofarlig.
Ryssland har tidigare mördat, och försökt mörda, människor i andra länder med bland annat nervgift. Ryska hackare lamslog 2007 Estland som hämnd för flytten av ett krigsmonument. Rysk underrättelsetjänst sprängde för några år sedan ett ammunitionsförråd i Tjeckien. Putins allierade Belarus kapade förra året ett flygplan för att gripa en journalist. Och så vidare.
Putin är gränslös och om Socialdemokraterna idag, som väntat, säger ja till svenskt Natomedlemskap lär vi få se ryska motdrag.
Både svenska myndigheter och var och en av oss måste vara beredda på det.
Hur länge kommer vårt fönster av handlingsfrihet att vara öppet?
Tre år, fem år, tio år?
Det är osäkert. Men Ryssland reser sig alltid snabbare än man tror och en sak borde vi ha lärt om Vladimir Putin. Han gör allt för att nå sina mål, utan hänsyn till människoliv, internationell rätt eller små staters åsikter.
Frågan är inte om, utan när, de ryska vapnen vänds västerut nästa gång.
Det är därför Finland nu agerar så snabbt, de har helt omvärderat grannen i öster och tänker inte ta några risker. Och när det kommer till säkerhet hänger Sverige och Finland nära ihop.
Kraven i svensk debatt på att "vänta och se" innebär i klartext att inte gå med i Nato när Finland gör det. Då blir vi ensamma utanför och svagare än idag med ett storkrig bara hundra mil från vår gräns.
Det vore i mitt tycke en onödig risk att ta.
Svenskt Natomedlemskap är ingen enkel fråga och det finns många rimliga invändningar. Men Sveriges säkerhet måste väga tyngre än allt annat.
Ukraina är som vi ett fredligt, alliansfritt och demokratiskt land. Men det var inte tillräckligt för att förhindra ett ryskt anfall.
Hade de varit medlemmar av Nato hade det däremot aldrig hänt, inget Natoland har någonsin blivit invaderat. Ukraina hade inte det valet – men det har vi.
Just nu är Putins propagandakrig, och stora delar av hans armé, rena skämtet. Men vi får aldrig underskatta Ryssland.
Den som skrattar bäst riskerar snabbt att bli den som skrattar sist.