Putin kommer inte att sluta förrän alla dött
Blommorna är fler där skyttegravarna gick
YPRES De tre männen i mörka uniformer marscherar ut till mitten av stadsporten De Menenpoort och höjer sina trumpeter.
Varje dag sedan första världskrigets slut har ceremonin The Last Post genomförts här. Utom de år Hitlers trupper ockuperade Belgien.
Klockan 20:00, i regn, snö, storm eller månsken spelas tapto här. Barn lägger ner kransar och åskådarna intygar högtidligt att männen som försvann i första världskrigets skyttegravar runt staden aldrig ska glömmas.
En vanlig tisdag i oktober är det fullt med åskådare. Historien är ständigt aktuell i detta hörn av Europa.
Egentligen är jag i Belgien för att prata med experter om säkerhetspolitik, men det går inte att komma runt de överallt närvarande påminnelserna om krigets vansinne. Strax söder om Bryssel ligger Waterloo där Napoleon 1815 besegrades på fält strax utanför staden.
Vladimir Putin är inte Napoleon, eller Adolf Hitler, men hans politik bär likheter med deras. Han är en imperialist som vill erövra och underkuva sina grannländer. Han vill bygga ett imperium där Europas övriga folk ska inordna sig och lyda.
Om vi tror att Putins ambitioner har en gräns har vi inget lärt av historien. En krigsmaskin inställd på erövring stannar inte. Den blir stoppad eller fortsätter.
Vid Ypres på Flanderns fält körde det tyska anfallet fast 1914. Västfrontens tröstlösa och fasansfulla skyttegravskrig tog sin början.
Särskilt vid torka kan man fortfarande se var löpgravarna sicksackade sig fram på fälten kring staden. Gräset är lite grönare där, jorden bättre dränerad och mer näringsrik. Blommorna är fler.
De Menenpoort eller Menin Gate på engelska är ett minnesmärke över de soldater från det brittiska samväldet som blev kvar ute i leran och vars grav är okänd. Över 50 000 namn täcker varje hörn och vinkel av porten.
De stupade under de fem stora slag som ägde rum här Innan USA slutligen ingrep med full styrka och vände krigslyckan. Det mest kända är kanske det Tredje slaget vid Ypres 1917, av engelsmännen kallat Passchendaele efter byn där striderna var som blodigast.
Ypres museum har en samling stolar. De skickades från hela välden efter kriget som minne av alla middagsbord där en älskad make, son eller bror nu saknades. Idag finns fortfarande två av de tomma stolarna utställda – på små skyltar står Ukraina och Ryssland.
Det krigshetsarna glömmer är alltid människorna. Både de som rycks bort och de som lever kvar.
"Jag har bara ditt minne kvar att älska" står vid ingången till den största brittiska krigskyrkogården, Tyne Cot vid Passchendaele.
Gravarna ligger mitt på det gamla stagfältet och tre tyska bunkrar ligger kvar bland de vita stenarna.
Då som nu byggde kriget på lögner. Första världskrigets motsvarighet till Kremls RT.com och trollfabriker var affischer och väggtidningar.
En av de mer kända tyska myterna var de sjungande studenterna i Langemarck.
Efter det första slaget där 1914 rapporterades till Berlin hur de unga soldaterna stormade brittiska befästningar sjungande Deutschland, Deutschland über alles, Tysklands nationalsång.
Myten slog an en ton och skapade en nationalistisk yra i Tyskland. Ytterligare tusentals unga studenter anslöt sig till kriget.
Men krigskyrkogården i Langemarck berättar en annan historia. Precis som vid Tyne Cot är begravningsplatsen byggd på själva slagfältet. Bunkrar står kvar och stora granitblock utmärker var löpgravarna gick.
I en massgrav - kamratgraven - vilar 25 000 tyska soldater. Siffrorna är obegripliga. 3000 av de unga oerfarna studenter som 1914 rusade mot brittiska kulsprutor vilar en bit bort.
I tysk historieskrivning kallas studenternas meningslösa attack i dag för Der Kindermord, barnamordet.
Kanske leder det fel att jämföra Putins krig mot Ukraina med upptakten till första världskriget. Men skyttegravarna blev 1900-talets urkatastrof. Det är dit spåren leder till så mycket av vad som hände sedan.
Vid freden efter första världskriget hade redan det ryska imperiet fallit efter den ryska revolutionen. Österrike-Ungern, Osmanska riket och det Tyska kejsardömet stod på tur. Stater som vuxit fram under hundratals år försvann från kartan.
Samtidigt lades grunden för Sovjetkommunismen, fascismen och nazismen. Och därmed för andra världskrigets och kalla krigets konfliktlinjer.
En av de män som sårades vid Ypres var korpral Adolf Hitler. Han blev förblindad av brittisk stridsgas 14 oktober 1918 och evakuerades från slagfältet. Han förlät aldrig dem som sedan slöt fred.
Kanske blir Ukraina på motsvarande sätt 2000-talets urkatastrof. Idag kommer signaler från exempelvis USA:s republikaner om att man bör trappa ner stödet till Ukraina. I så fall lär detta dra ut på tiden.
För sanningen är nog ganska enkel. Om inte väst ger Ukraina vapnen de behöver för att besegra Putin väntar ett krig inte helt olikt västfronten i Första världskriget.
Om man lyssnar noga söker nämligen Vladimir Putin först och främst en plats i historien bredvid de verkligt stora. Det är hans drivkraft. Alla vägar i hans retorik leder till upptrappning.
Putin stannar inte förrän han blir stoppad. Han slutar inte självmant förrän alla dött.
Jag tänker på de soldater som vid juletid 1914 utlyste en egen lokal vapenvila inte långt från byn Ploegsteert och på juldagen spelade fotboll mellan löpgravarna. I dag finns ett litet minnesmonument vid platsen där människor kan lägga egna fotbollar med hälsningar.
Då hade kriget pågått ett halvår, ungefär lika lång tid som gått sedan 24 februari. Männen vid Ploegsteert hade tre och ett halvt år kvar i skyttegravarna. Är det vad vi har framför oss?
Varje kväll förnyas löftet vid De Menenpoort att aldrig glömma.
Och varje dag faller nya granater över Ukraina.