Nicolas Sarkozy – mellan Napoleon och Woody Allen
Den moderna politikens furste: Rädd för ensamhet, skrämd av kritiken, allsmäktig
21 oktober, MARSEILLE. Sommaren fortsätter att värma södern i Frankrike. Jag betraktar Medelhavet en stund. Fartygen på väg mot Korsika, äldre badgästers stillsamma plaskande. Sedan letar jag i dagens boktrave. Yasmina Reza, mest känd som dramatiker, berättar i en bok om presidenten, Nicolas Sarkozy. Hon lovar, onödigt ofta, att hennes text inte är politisk utan litterär.
Sarkozy exemplifierar eller för den som vill, gestaltar, den moderna politikens furste, rädd för ensamheten, skrämd av kritiken, allsmäktig. Han gör läsaren nervös, denna rastlöshet, oförmåga att lyssna, denna måttlösa självupptagenhet hos huvudpersonen.
Jag påminner mig andra bilder av presidenten. Han joggar, klädd i små shorts och en T-shirt med ett emblem från New York-polisen. Han ror och han cyklar upp och ner i bergen. Så såg jag aldrig de Gaulle eller Mitterrand. Dagens härskare är sportig och vältränad, tidsanpassad.
Betalades med vapen
Sarkozy njuter i sin teaterloge när han ser folket värmas upp före hans stora tal. Fram stiger Basile Boli, känd bara av oss gamla fotbollsnördar, och den evige rockartisten Johnny Hallyday. Sedan dundrar Sarkozy mot -68, moraliskt dekadent och hedonistiskt.
1968 var tiden för Hallydays genombrott.
Yasmina Reza visar fram Sarkozy när han i praktiken erövrat den yttersta politiska makten och utkrävt social revansch för hela sitt sociala liv. Den blivande presidenten berättar att han inte är nöjd. Han väntar på nya utmaningar, ny kamp.
Möjligen fruktar han i triumfögonblicket den personliga katastrofen, familjen som slits sönder, hustrun, den gåtfulla, flotta Cécilia, som flyr honom. Hon som han så förtjust presenterat som mer spektakulär än Jackie Kennedy och nyligen sände till Libyen för att befria ett antal bulgariska sjuksköterskor och en palestinsk läkare från väntande dödsdomar. Befrielsen betalades med fransk vapen- och kärnkraftsförsäljning till diktaturen.
Som i filmen Manhattan
Jag påminner mig bilder när presidentparet går längs havet. Hon nästan huvudet högre än han. Ungefär som i filmen Manhattan, när Woody Allen skräckslagen rusar bredvid den långa Mariel Hemingway. Samma hemska ångest att allt ska spricka.
Cécilia steg i veckan ut ur presidentens liv mer definitivt än vid tidigare tillfällen.
Sorglig som de flesta skilsmässor och nära Sarkozys smärtpunkt – att inte duga socialt, att inte ständigt vinna.
Hans främste politiske motståndare, partivännen och förre premiärministern de Villepin, har rivit och slitit i såret: En man som inte kan ta ta hand om sin hustru kan inte sköta ett land. Sarkozy har inget i byxorna. Så säger den långe elegante Villepin, som skrivit om poesi.
Kanske kan den sortens machism hjälpa till att förmänskliga Sarkozy, på nytt ställa honom bredvid Woody Allen, som överraskande nog är en hjälte i Frankrike.
Allen befriar antagligen de franska männen från krav på manlig uppblåsthet.
Den franska modellen
Sarkozy har oftast kallats bonapartistisk, det vill säga en gengångare både till Napoleon I och III – en auktoritär man, ganska liten till växten.
Sarkozy har hittills varit oemotståndlig som politisk härförare. Han har byggt ihop den länge så söndersargade högern och lovat bygga om den franska sociala modellen, som gett medborgarna viss trygghet men inte pumpat upp ekonomin tillräckligt.
Förr i tiden berömde sig Frankrike av att vara ett generöst mottagarland för flyktingar och invandrare.
Sarkozy rensar upp i den traditionen. Papperslösa flyktingar ska skickas ut ur landet. Familjemedlemmar, hustru eller man och barn, som vill återförenas med släktingar som redan lever och arbetar i Frankrike ska hårdkontrolleras. De måste genomgå dna-test, bevisa sin status som biologiska söner eller döttrar till exempelvis en pappa som lämnat Senegal för att arbeta i Frankrike.
Antihjälten Sarkozy
Kritikerna, och de är många också från Sarkozys höger, kallar den lagen omänsklig, oetisk och mot konstitutionen.
Inte bara för att dess praktik blir rasistisk utan också för att den är så kärlekslös. En pappa, säger kritikerna, kan vara pappa i sitt hjärta även om han inte är det enligt biologins nyckfulla regler.
Jag ser på bilderna som föreställer den ensamme Sarkozy, övergiven, en antihjälte som Woody Allen.
Han borde förstå något av kärlekens betydelse, både för statschefer och flyktingfamiljer.