Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Leopold

Krossa facket eller tämja det

Olofsson och Bäckström hotar Anders Borgs strategi

strid om facket Maud Olofssons (c) småföretagarvrede och Urban Bäckströms storbolagsmegafon riskerar att förstöra Anders Borgs (m) och Sven Otto Littorins (m) strategi mot facket.

18 februari 2007. I veckan sträckte svensk borgerlighet ut händerna mot historien, tiden för kampen mot arbetarnas organisering, mot fackföreningsrörelsen, helt enkelt.

Den stora liberala morgontidningen kunde möjligen tänka sig fackliga sammanslutningar, fast då i länder som har ”arbetskraft att gödsla med”.

Ett tydligt statement: hellre del i facket än i komposthögen.

Näringslivshögern och dess uttolkare önskar ”proportionalitet” för att dämpa löntagarmakten i landet. Kravet kan omdefinieras: för närvarande styr borgerligheten politiken och näringslivet dominerar massivt ekonomi och medier. Facket står kvar som visst korrektiv mot den historiskt unika maktkoncentrationen.

”Arbetarna måste räddas”

En våg av ställföreträdande medkänsla med löntagarna rullar över landet. Arbetarna måste räddas från sina frihetsförkvävande organisationer, styrda av giriga ombudsmän. Särskilt utsatta är ”byggjobbarna”, den käckt borgerliga termen för ”byggnadsarbetare”.

Som Anders Ehnmark uttryckt saken: för borgerligheten är den enskilde arbetaren bra, så länge han eller hon är jävligt enskild. Tillsammans med andra och i organiserad form blir han och hon skräckinjagande.

Här blinkar historien mot sent 1800-tal. Samvetsömma liberaler ville lösa ”arbetarfrågan”. En del av dem var påtagligt progressiva, jämförda med dagens borgerlighet, och talade för sociala reformer och mot ”bolagsväldet”. Gränsen gick vid arbetarnas organisation?–?det ohyggliga hotet. Liberaler byggde, som alternativ, gula arbetarorganisationer, oftast köpta av arbetsgivarna. De bildade arbetarföreningar som skulle främja välgörenhet, lära ut goda manér, bjuda moraliskt upprustande föredrag och bilda de lägre och därmed farliga klasserna.

Som välgörenhetsdamerna i Strindbergs Röda rummet.

Jag bläddrar i Nordisk familjebok från 1904, Strindbergs tid: ”De enskilda arbetarna, för svaga att ensamma hålla sin vara, arbetet, uppe i pris äfvensom att i öfrigt värna sin ställning mot kapitalets öfvermakt, söka vinna detta mål genom sammanslutning.”

Vill inte slå sönder facket

Näringslivshögern, som vill vara modern, stryker håret bakåt och skriver knaggliga debattartiklar om att krossa facket, ekar åsikter från tiden före rösträtten.

Maud Olofssons bubblande småföretagarvrede, Urban Bäckströms mäktiga storbolagsmegafon och de liberala debattörernas klassnedlåtenhet nuddar inte ens skottavlan med namnet LO. Däremot kan den samlade vreden slita sönder Anders Borgs strategi för att bygga om landet.

Finansministern vill inte slå sönder facket, som gjort landet till arbetsfredens föredöme och samförståndets något för villige mönsterelev. Och med ledare som slösar bort tid på sådant som Globaliseringsrådet?–?Lions för liberalismens vänner.

För Borg och hans maktcentrum av ekonomiska teknokrater behövs en fackföreningsrörelse med medlemstal som ger den legitimitet att kunna sluta kollektivavtal på, för Borg, rimligt låg nivå. Som finansministern och hans lojale medarbetare från Konjunkturinstitutet, Ingemar Hansson, kan argumentera: den makroekonomiska balansen och hög efterfrågan på arbetskraft förutsätter måttfulla löner. En omöjlig ekvation att lösa under stenhård konfrontation med facket. Särskilt när aktieutdelningar och bonusar sköljer över den utvalda ekonomiska eliten.

Borg är smartare

Anders Borg, hans väl införstådde chef Fredrik Reinfeldt och Sven Otto Littorin, ständigt energisk som inför jaktlagets glada veckoslutssamling, monterar ner a-kassesystemet, raserar omskolning och vuxenutbildning, fördyrar facklig tillhörighet och förbereder en arbetsmarknad där låga löner och osäkra eller tillfälliga anställningar blir ännu vanligare än i?dag. Kanske kan försämringar i socialförsäkringssystemen tvinga facken att binda alltmer av sina krympande resurser i avtalsförsäkringar

Borg, betydligt smartare än den gapiga högern, vill inte attackera överbyggnaden för arbetslivet?–?kollektivavtal, arbetsrätt eller de så kallade parternas frihet. Han vill förändra innehållet, skriva om maktrelationerna. I hans idealfall ska fackföreningsrörelsen administrera löntagarnas sociala förluster och relativt sett minskande löneutrymme. Facket ska inte krossas utan disciplineras med hjälp av Borgs förnuft.

En svåruthärdlig utmaning för den borgerliga alliansens klena tänkare, några trappsteg under finansministern.

Följ ämnen i artikeln