Hurra, för ett Sverige där tågen kan gå i tid
Säg farväl till 30 år av nyliberalism
Jag vet inte om några av moderaternas valaffischer fortfarande sitter uppe. Men kanske. Vid varje val brukar några valbudskap glömmas vid någon avlägsen busshållplats i ett skogsbryn.
Den vanligaste affischen var en bild på Ulf Kristersson, med bestämd min och blicken fäst i fjärran. ”Nu får vi ordning på Sverige” lovade han.
RFSU kontrade med en egen valaffisch och texten ”Nu får vi ordning på sexet”. Ett mer framgångsrikt vallöfte får vi hoppas, för Sveriges skull.
Men Moderaterna identifierade någonting de flesta nog håller med om: saker och ting fungerar inte längre som det var tänkt i Sverige.
Låt mig ta några exempel: tågen går inte i tid, breven kommer varannan dag eller ofta inte alls, pensionen räcker inte hela månaden, var sjunde barn är inte behörigt till gymnasiet, det går illa med läskunnigheten, matpriserna ökar med 20 procent, politikerna tänker spara i äldreomsorg och i vård, vår tillväxt är sämst i EU, vår A-kassa är nästan sämst i EU och de enda länder med färre sjukhussängar per 1000 invånare i hela OECD:s 38 länder är Chile, Colombia, Costa Rica och Mexico.
Samtidigt har vi en av de snabbaste ökningarna av antalet miljardärer – i världen. Enligt ekonomijournalisten Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige ökade antalet miljardärer mellan 2019 och 2021 från 206 till 542.
Till stor del är detta dina skattepengar i arbete. Så grattis! Vår ojämlikhet ligger nu i nivå med Rysslands.
Vi har fått en helt onödig klass av superrika i Sverige som till stor del lever på arbetsfria inkomster från räntor och avkastningar
Mycket av denna utveckling har skett under Socialdemokratiska regeringar, både med majoritet i riksdagen och utan. Så vad har gått snett, och framförallt: vad kan en progressiv vänster göra åt det? Hur får vi ordning på Sverige?
Vi behöver börja med självkritiken.
På 1980-talet och 90-talet drogs även Socialdemokraterna med i den våg av avregleringar, utförsäljningar och privatiseringar av offentlig verksamhet som svepte över västvärlden. Med löften om högre välstånd lät man den fria marknaden ta över. Robin Hood var ute och rövarkapitalism inne.
Socialdemokraterna verkar samtidigt ha tappat tron på sin egen förmåga att med politikens hjälp faktiskt förändra samhället i grunden.
Det passade högern och näringslivet utmärkt och sedan snart 40 år har en gigantisk omfördelning av pengar och makt genomförts i Sverige, från vanligt folk till de 542 miljardärerna.
Även vanliga löntagare har fått sänkt skatt, men den stora skillnaden är att vi har fått en helt onödig klass av superrika i Sverige. De lever till stor del på arbetsfria inkomster från räntor och avkastningar. För kapitalägare är Sverige ett skatteparadis.
Den goda nyheten är att det inte behöver vara så. Att saker inte längre fungerar är ett problem skapat av politik, som går att lösa med politik.
Socialdemokraterna behöver lägga tid och kraft nu i opposition för att ta fram reformer – inte fler pamfletter – till den dag SD-regeringen faller eller röstas bort i nästa val.
För det första behöver vi erkänna att avregleringarna gått över styr. Vi måste ta farväl av nyliberalismen. Grundläggande infrastruktur som järnväg, post och el behöver ägas och styras gemensamt. Strategin dit kan se olika ut men målet behöver vara tydligt: tåg ska gå i tid, post ska komma fram och elnätsbolag ska inte kunna ha privata monopol där de varje år höjer din fasta avgift utan att du kan göra något åt det. Utan fungerande järnväg spårar både tillväxten och klimatomställningen ur.
Välfärdsstaten – Socialdemokraternas viktigaste skapelse – behöver åter börja fungera som det var tänkt, inte vara kassako för diverse riskkapitalister.
Sverige kan sluta vara ett skatteparadis för rika. En framtida rödgrön majoritet behöver skapa likvärdighet i hela landet med fungerande skola, vård och omsorg. Det låter nästan som en dröm idag, men pengar finns. Bara under Fredrik Reinfeldts år vid makten sänktes skatterna med 150 miljarder, alltså fem gånger mer än Sveriges kommuner och regioner nu behöver för att klara sig.
Detta kräver en ny skattereform där man kör över de kapitalintressen som styr både debatten och politiken. Då måste man våga ta den debatten och inte fega ur som hittills. För faktum är: många av SD-regeringens väljare förlorar på högerpolitiken och kommer att vara svårare att lura nästa gång. Många skulle lyssna.
Det krävs en välfärdsoffensiv. Förra valet är det första jag minns som inte handlade om välfärden. Det var udda, eftersom sjukvård och skola tillhör väljarnas viktigaste frågor. Men delvis var orsaken brist på välfärdsreformer till vänster.
Var fanns svaren på hur sjukvården ska börja fungera, tandvården bli billigare, marknadsskolan rensas upp och äldreomsorgen bygga upp igen efter pandemin? Ingen hörde dem.
Låt oss göra tankeexperimentet att S, V och MP ställt ut det gemensamma vallöftet att satsa 150 miljarder på välfärden kommande mandatperiod och berättat exakt vad pengarna skulle gå till.
Hade valdebatten då handlat om Ebba Busch falukorv?
Jag tror personligen inte en vänster kan vinna val på 2020-talet utan tre saker – mod att stå upp för välfärdsstaten, kraft att finansiera sina reformer och ett regeringsalternativ.
Det är ett Sverige med ovanligt dåligt självförtroende som idag firar nationaldag. Det blev inte ordning under Ulf Kristersson, varken utrikes- eller inrikespolitiskt. Det blev ännu rörigare.
Men som plåster på såren har regeringen i varje fall beslutat om en extra flaggdag 15 september för att fira att kungen suttit femtio år på tronen.