Sorgen över den döda liberalismen
Jan Björklund vill slita burka och slöja av skolelever. Han kräver dessutom skamstrut åt elever som skolkat.
Därmed blir Svante Nycanders sommarfråga om liberalismens avsomnande fullkomligt begriplig. Nycander var chefredaktör på den tiden Dagens Nyheters ledarsida kännetecknades av andra budskap än att sjuka, arbetslösa bör ta sig i kragen och att EU-kommissionen bär på såväl den högsta gudomliga som mänskliga visheten.
Nycander frågar sig medan Björklund ryter och härjar: Vem minns John Stuart Mill, Bentham, Locke eller ens Bertil Ohlin? Universiteten, i vilka idéhistorikern Sven-Erik Liedman, sprutat in socialistiskt gift, bär stor del av skulden, skriver Nycander. Det svarta ansvaret delas med Dagens Nyheters kulturchefer som sedan decennier levt och tänkt som lydiga tjänare i Karl Marx stora hus. Formuleringen måste uppfattas som något så ovanligt som ett skämt från allvarsmannen Nycander. En replik i ”ett folklustspel”, skrev DN:s kulturchef Björn Wiman häromdagen.
Orsaken till liberalismens dödsrosslingar följer, är jag övertygad om, främst av att ideologins egna väktare – det en gång hyggligt stora liberala partiet – givit upp. Jan Björklund är den yttersta bekräftelsen. Han och hans medarbetare har byggt om det liberala huset till ett litet högerannex, beväpnat med Nato, kärnkraft, hets mot muslimer, krigsaktivism och kasernmoral.
Under sommaren har jag läst riktiga, kämpande radikala liberaler, från Adolf Hedin och August Blanche till Karl Staaff, och 80-talets radikala tänkare. Grundläggande och gemensamt för dessa var kampen mot den politiska högern. De flesta ville bygga en vänsterfront. För dagens historiskt omedvetna liberaler är begreppet ”vänster” pestsmittat. De finner sig till rätta som moderaternas bihang.
Staaff-liberalerna sa om den tidens Anders Borg, finansministern Carl Swartz: ”Skrapa på ytan och den enkle snusmalaren träder fram.” Den dåvarande högerledaren karakteriserades med orden ”den smarta brackigheten satti system”. En formulering gjord för återanvändning.
Staaffs texter vibrerar av försvar för välfärdssamhället och för en gemensam skola ”för alla samhällsklassers barn”. Han argumenterar starkt för värnskatt, att höginkomsttagare med skarpt progressiva skatter ska betala för militärapparaten. Han vill hålla affärsmännen kort i politiken.
Kulturradikalismen bär upp denna stadsliberalism.
Karl Staaff bjöds in till socialdemokratins förtroenderåd. Numera allierar sig det liberala partiet med kristdemokrater och bigotteriet. Man kan ana det hån som skulle strömma ur Herbert Tingstens skoningslösa, liberala penna.
Nycander vill påminna om att liberalerna har ett ärofullt förflutet, ofta färgat av stora brittiska tänkare. De var kompromisslösa både i sin kamp för demokratin och mot ärvd makt och ärvda förmögenheter. Ernst Wigforss tog starkt intryck från den liberalismen. Det gör inte Björklund.
Liberalismens övergång från social ideologi till marginellt högerparti måste dateras till det tidiga 70-talet, då Jan Björklund inte ens hunnit ryta ”givakt” på kaserngården. Den första tuggan av liberalismen mumsade den aggressive högerledaren Gösta Bohman i sig. Han definierade om liberalism till grovhuggen kapitalism, i huvudsak befriad från välfärdsanordningar och från starka fackföreningar.
Goda folkpartister som den tidens blide litteraturdocent Gunnar Helén protesterade: Ni stjäler vår ideologi, sa han till högern när den kallade sig liberal. Heléns parti tog socialliberalismen på allvar och skrev partiprogram, långt till vänster om dagens socialdemokratiska praktik.
Bengt Westerberg blåste något lite liv i socialliberalismen men den svaldes på nytt av högern. Liksom i större delen av Europa vinner högern val, snarare i samverkan med främlingsfientliga partier än med sociala liberala.
Svante Nycander, den seriöse liberalen, tycks sörja; han vill minnas historien. En bitter liberal kliver ut ur skåpet. Kamrat med den svikne, missnöjde socialdemokraten, som kunnat försörja sig på sorgsna debattartiklar sedan 1885.